whenthesilencetakescontrol.blogg.se

Så ja.

Ifall ni liksom inte visste det, så har jag världens bästa pojkvän.

Jag är så tacksam att han orkar med mig, under mina svagaste stunder.

Att även fast jag kan vara en hemsk människa, och bete mig som en jävla fitta ibland, så kramar han om mig och försöker lugna ner mig. 

Och han finns där för mig.

Och jag älskar honom väldigt mycket.

 

 

 

 

 

 

 

 "Pain is such an uncomfortable feeling that even a tiny amount of it is enough to ruin every enjoyment."

Nyss pratade jag med mamma som skjutsade mig till skolan. Det känns som att allting håller på att skita sig.

På det hela så samarbetar inte mitt psyke alls. Ingenting känns bra längre.

 

Just nu sitter jag och överväger att faktiskt flytta med mamma, och byta skola och allt. För att som sagt, allting skiter sig. Visst, det finns folk jag absolut inte vill flytta ifrån, för att - hur mycket man än hoppas - det kommer aldrig att bli samma sak när man bor längre bort. Folk kommer börja glömma en, de kommer känna att det inte riktigt funkar att ses osv. 

 

Den första jag tänkte på var ju självklart Andreas. Mamma föreslog att han kunde ju komma och hälsa på, och vice versa (men alla vi vet hur mycket det skulle funka, liksom...) 

Samtidigt som jag är orolig att han kommer flytta året efter för att plugga vidare, och då kommer jag stanna ensam som en jävla idiot. Just nu vill jag inte ens tänka tanken, för att jag sitter i skolan och kommer bara börja gråta.

 

Funderar nästan på att gå och prata med någon. Om all jävla ångest. Allting. 

Problemet är - jag litar inte på folk som är "utbildade" till det.

Jag är verkligen på gränsen att bara ge upp all skit, isolera mig hemma, skita i allt och alla och bara låtsas att jag har dött. Nej, det är inte hösten som talar. Det är allting runt omkring som ger mig ångest, skola, människor, familj, eventuellt flytt och skolbyte och så. 

 

 

Egentligen så kommer jag säkert orka ändå, men jag kommer bli jävligt grinig och kommer verkligen inte bry mig om folk och deras känslor.

Nyss pratade jag med mamma som skjutsade mig till skolan. Det känns som att allting håller på att skita sig.

På det hela så samarbetar inte mitt psyke alls. Ingenting känns bra längre.

 

Just nu sitter jag och överväger att faktiskt flytta med mamma, och byta skola och allt. För att som sagt, allting skiter sig. Visst, det finns folk jag absolut inte vill flytta ifrån, för att - hur mycket man än hoppas - det kommer aldrig att bli samma sak när man bor längre bort. Folk kommer börja glömma en, de kommer känna att det inte riktigt funkar att ses osv. 

 

Den första jag tänkte på var ju självklart Andreas. Mamma föreslog att han kunde ju komma och hälsa på, och vice versa (men alla vi vet hur mycket det skulle funka, liksom...) 

Samtidigt som jag är orolig att han kommer flytta året efter för att plugga vidare, och då kommer jag stanna ensam som en jävla idiot. Just nu vill jag inte ens tänka tanken, för att jag sitter i skolan och kommer bara börja gråta.

 

Funderar nästan på att gå och prata med någon. Om all jävla ångest. Allting. 

Problemet är - jag litar inte på folk som är "utbildade" till det.

Jag är verkligen på gränsen att bara ge upp all skit, isolera mig hemma, skita i allt och alla och bara låtsas att jag har dött. Nej, det är inte hösten som talar. Det är allting runt omkring som ger mig ångest, skola, människor, familj, eventuellt flytt och skolbyte och så. 

 

 

Egentligen så kommer jag säkert orka ändå, men jag kommer bli jävligt grinig och kommer verkligen inte bry mig om folk och deras känslor.

Så för att hitta en rubrik satte jag på Oomph! och Rammstein och ASDFGHJKL. 

Alla vackra tankar och minnen jag får.

 

Men det var inte det jag tänkte skriva om.

(Off topic igen, jag ska nog ägna dagen åt att titta på Völkerball...)

 

 

Well, nu sitter jag här och dricker kaffe. Och jag ska tydligen iväg och dricka kaffe hos min bror också.

Kan vara mysigt.

 

Hela veckan har varit åt helvete, minst sagt. Förutom när Togald kom förbi och vi fick världens bästa idé när vi åt Nutella och kakor. Det kommer bli något awesome! När vi väl är klara.

Och så igår då, eller rättare sagt igår kväll, när Nörd dök upp. Det finaste var att han var här, men porten var låst och det gick inte att skicka sms, så han åkte hem och ringde från hemtelefonen att han åker igen, haha. 

 

Men ja, jag var förbannad på honom because of reasons, och så satt vi och pratade och allt sånt där, så nu är allt okej igen. Vi pratade lite om hur vi ska göra när vi skiljer oss ifall vi gifter oss, haha. Det var mysigt, att bara ligga där och prata om såna konstiga grejer. Som att flytta till Tyskland, ta med barnen, och... sånt. 

 

När jag vaknade så höll han om mig. Jag mår nog aldrig bättre än när jag vaknar bredvid honom, tror jag. 

Och så var han tvungen att åka hem för att hans far fyller år idag. Min "svärfar" då alltså... (läskigt ord, verkligen)

 

Snart fyller han år, och snart fyller Lucas år, sen fyller Putte år och så fyller jag år. Fast det är ett tag dit. Lite mindre än fyra månader </3

 

S'well.

Nu ska jag nog fortsätta lyssna på Rammstein, alternativt försöka plugga och läsa lite böcker. Woopwoop.

Och, dricka KAFFE. Har inte druckit kaffe på hela veckan nu när jag var sjuk... :(