whenthesilencetakescontrol.blogg.se

Det värsta just nu är att Andreas inte ligger bredvid. När han är här så har jag aldrig svårt att somna. Jag klarar av att släcka lampan (är ju så jävla mörkrädd) då också. Vetskapen om att han finns precis bredvid då. En trygghet.

Men nu är han inte här. Det känns tomt. Jag skulle vilja ha honom här varje kväll och natt, men jag vet att det är omöjligt. Iaf just nu.

Jag visste aldrig att jag kunde sakna någon så mycket fast vi sågs imorse innan han åkte hem. Hemska stunder det här.

För övrigt så lever jag. På nåt sätt. Mår allmänt skit och folk går mig bara på nerverna, hela jävla tiden. 

Dessutom så använder jag just nu mobilappen så jag ansvarar inte för eventuella fittfel som kommer dyka upp.

Over and out.

Sovit bort halva dagen, med feber, biverkningar så att man vill svimma, och ilska. Eller, rättare sagt, besvikelse.

Som vanligt trodde jag och hoppades, och väntade. Bara för att det skulle visa sig att jag hade rätt från själva början att han inte alls skulle dyka upp...

 

Nu ligger katten bredvid och snarkar lite, och jag har ont i ansiktet. Förstår inte varför. Trodde medicinen började hjälpa i alla fall. Men tydligen inte. Så, biverkningan och ingen hjälp. 

Borde se min läkare och kolla upp det här.

På fredag är det exakt ett år sedan jag fick trigeminusneuralgi. Det känns... konstigt, på något sätt.

Man lär sig att leva med det, men det är inte så lätt som det verkar.

 

Jag borde sova.

Borde sluta irritera mig på alla människor runtomkring och så också. Men det går inte.

 

S'well. 

Godnatt.

Yes. You heard me.

 

Jag orkar verkligen inte med livet just nu. Har massa konstiga drömmar, det händer bara skitsaker i mitt liv.

Det är så mycket jag oroar mig för. Jag känner mig sjuk. Det är ångesten. Det är medicinen.

Avskyvärda saker.

 

I bakgrunden går det Moonrise Kingdom. Med Edward Norton. I väntan på Cityakuten. 

Inte ens det får mig på bättre tankar. 

Vad har jag ens för tankar, egentligen?

 

Känner mig så jävla ensam.

Lämnad.

 

Hur kunde jag någonsin tro att folk brydde sig? 

De flesta bryr sig ju om dem som inte ens mår dåligt. 

Men ja, vad vet jag. 

 

Egentligen klarar jag mig skitbra utan människor. Jag känner mig bara jävligt sårad och sviken. 

Som rubriken lyder, jag befinner mig mitt i kaoset. 
Igår kväll fick jag vidriga biverkningar av min medicin. Är det verkligen så att för att slippa en sak så måste man offra något annat? S'well. Biverkningarna sitter i, fortfarande, så idag stannade jag hemma. Inte roligt att gå runt som en förvirrad liten unge som har druckit för mycket. Kan knappt titta runt utan att känna att jag kommer svimma snart.

 

Anyway.

Igår kväll, när jag väl bestämde mig för att sova tidigt så undrade min pojke om jag skulle gå och lägga mig. Jag halvsov redan och undrade varför han undrade. Det visade sig visst att han tänkte komma hit och ge mig en kram.

Den där kramen förvandlades visst till fyra timmar tillsammans, och massa prat. Det var verkligen jättesnällt och gulligt av honom.

Framför allt att vi har pratat. Pratat om lite jobbiga saker.

Den jobbigaste saken nu är nog att mamma tänkte flytta. Och jag säger "Gör det!". Jag vill att hon flyttar, typ startar om på nytt, när allting här är bara... tja, skit. Men jag vill stanna. Jag vill gå klart skolan här, nu när jag äntligen har kommit igång, nu när jag trivs med folk i min klass. Sen så har jag ju Andreas. Han om någon är en av de viktigaste personer i mitt liv.

Mamma och hennes kille tänkte hjälpa mig självklart.

Så jag och Nörd pratade mest om det. För att jag är så rädd att jag kommer behöva flytta fast jag inte vill, men inte kommer ha något val och så. 

Innan han åkte hem runt kl 2 så sa han att han verkligen inte vill att jag flyttar. Jag vet inte om det var för att jag var trött och halvhög på mediciner, eller vad, men jag tyckte i alla fall att det var så, jag vet inte, gulligt? På nåt sätt iaf.

 

 

Helt ärligt nu så orkar jag inte med någonting. Men jag har ingen att prata med om det just nu. 

Det är som om ingen bryr sig. 

Jag antar att ingen bryr sig och så är det bara.

Här sitter jag, helt borta i skallen igen, arg, ledsen. I en av de "vackra" perioder jag får.

Arg. Ledsen. Ledsen. Arg. Förvirrad. Tankarna snurrar. Klarar jag av det här den här gången?

 

Hur länge har jag klarat av att hålla vissa saker hemliga för vissa människor? Ignoranta, hemska, äckliga varelser.

 

Ibland blir allting bara för mycket. Även för mig.

Jag förvandlas då till en känslokall, känslolös sak, som går runt och lever, men är likgiltig mot allting omkring.

Stunder av svaghet.

 

Jag hinner inte ens äta. Jag är inte hungrig. Man behöver mat, ja. Men jag är inte hungrig.

Det här är ett enkelt sätt för mig att upptäcka när jag hamnar i mina maniska perioder, när jag slutar känna av hunger, och är förbannat jävla kreativ. 

 

Stunder av svaghet.

 

Hemska hemska saker. Hemska tankar. All kreativitet som inte får komma ut så som jag vill att den ska.

Vad gör jag fel? 

Var gör jag fel?

Varför gör jag fel?

 

Musiken får rädda mig från mig själv. Fantasier. Oändliga fantasier.

Musiken kan beskriva mina känslor så bra, så mycket bättre än vad jag själv kan göra.

Det är otroligt. 

Och skrämmande.

Som om någon skulle sitta i min skalle och visste precis hur jag mår.

 

Igår kom jag fram till att ju mer jag ignorerar Francis, desto mer blir jag Francis. Jäveln har hittat ett sätt.

Även om det är sällan jag känner av honom, så har han väl borrat in sig någonstans där på djupet och väntar på rätt tillfälle att få komma ut, misstänker jag. När jag minst anar det.

Det finns saker i alla människors liv som man inte vill ha, inte vill leva med, men så fort de försvinner så saknar man dem. Francis är en sån sak. Jag har saknat honom, lite. De bra sidor. Inte de dåliga.

 

 

 

Hemska tankar.

Hemska tankar.

Vidriga känslor.

 

Aldrig låta dem få bestämma. 

Aldrig.

Aldrig.

Aldrig.

 

Jag är så sjukt stolt över mig själv för att jag lyckas avfärda alla jävla "jag kanske ska stanna hemma idag"-känslor och tankar så fort de når mig. Idag är det en sån dag, då jag var nästan övertygad om att stanna hemma.
Men sen så kände jag att nej, jag klarar av den här skoldagen ju. 
Satt i typ två timmar med en kompis i bildsalen och målade min "mobildagis"-kartong, så att den är fin nu, och inte lika tråkig som förut! Och agerade modell för att hon skulle skissa av mig och förbereda sig för morgondagens bildlektion också. Engelskan gick ganska bra, läsförståelseprov, jag tror det gick faktiskt rätt okej. Eller, ännu bättre! Well, hoppas kan man alltid. Bokade in tid för land-redovisning med henne till på fredag nu också. Sen hade vi lunch, och efter det hade jag scenisk gestaltning. Var ensam på lektionen idag så jag fick göra en rollanalys. Kom fram till värsta coolaste saken där, och läraren sa att vi kör på det, så jag är lite stolt pga det också. 
Idrott var okej för att jag fick sitta bredvid bara, då jag redan har gjort det de skulle göra idag. Imorgon ska jag springa däremot, ser fram emot det faktiskt. Det kommer kännas befriande, tror jag. Har bestämt med en kompis att vi ska börja springa tillsammans efter skolan också! 
Och sista lektionen var då historia, och jag har faktiskt läst på läxan till idag. Kan bara säga att det var tur att jag gjorde det, då jag kunde det mesta. Eller, ja, egentligen svarade jag på allt, men var lite osäker vid vissa frågor. Känns lite läskigt att hon ska betygsätta det också, men ja... 

Efter lektioner satte jag mig vid piano med en annan klasskompis och spelade lite. Sen fick jag skjuts hem. And here I am.
Försöker plugga, men kände att jag måste skriva på bloggen för att... för att det har hänt bra saker! I mitt liv, liksom.

Faktiskt, så ska jag försöka skriva lite mer på manuset nu, och plugga till psykologiprovet efter det. Och fixa lite till redovisningen också! Ha. Så jävla bra jag är! 

 

På lördag får jag se Hamlet. Ska gå på Hamlet-premiären med farmor. Och en av mina största drömmar kommer gå i uppfyllelse. Att se Hamlet på teater.
Visserligen är det en moderniserad version av Hamlet, men det blir sjukt coolt att få se den i alla fall! 

 

Adios amigos ~

Som rubriken lyder, allting är kaos just nu. Jag hostar, jag är snorig, ingen feber och mår relativt bra för att tycka själv att jag är frisk. Lite mirakel-hostmedicin som ger mig den hemska biverkningen "förbannat mycket ont i magen som övergår till förbannat mycket ont i bröstet".

 

Idag är det lördag. Hela veckan sög, för att sammanfatta skiten. Den kanske hade sina ljusa stunder, men för det mesta var det verkligen jobbigt. Inte träffat Nörd på hela veckan heller, så jag kände mig otroligt ensam hela veckan. Det hjälper ju inte då.

 

Bredvid mig ligger det tre katter och sover. Jag ska nog börja med att städa mitt rum, räkna matte och skriva manus. Allt till 1) bra musik 2) berättelser lästa av Ralph Fiennes (tacka Spotify för det!)

Efter det tänker jag belöna mig själv med en av mina favoritfilmer. Antagligen Schindler's List då jag har känt i några veckor nu att jag borde se den igen! Yes. Så får min lördag vara. Vila på mitt eget sätt. 

 

Det enda som möjligtvis stör mig just nu är min hand och nerverna där. Skolsköterskan var nästan helt övertygad om att det rör sig om karpaltunnelsyndrom. Men jag orkar inte gå till vårdcentralen precis en dag efter att jag har varit där med min hosta. Så jag väntar. Antagligen för länge. Jag borde ha kollat upp handen för länge sen då jag har haft besvären i några år. But oh well. 

 

Lördag är det i alla fall. Och jag ska städa, räkna matte, och skriva manus. Och se Schindler's List. Och kanske träffa Nörd. Eller nåt. 

Egentligen skulle jag vara i Uppsala och se massa roliga saker på Stadsteatern, meeeeen nu blev det inte så och jag ska vila hemma istället. 

 

Avslutar lite med ögongodis! <3

 

Nu har jag fixat det där med självporträtt till fotolektionen imorgon. Det är helt värdelöst, men bättre kunde jag inte få till det så det får duga som det är, I guess. Sen att jag inte har råd med dyra kameror och skit gör ju inte saken bättre...

 

I tisdags var jag visst med på tv4. En liten LITEN stund. Dagen efter i skolan kommer det folk till mig (mest de som jobbar där då) och säger att jag var med på tv... ja, jo, jag har liksom, inte märkt att jag blev intervjuad eller så. 

Men det är ändå ganska roligt. Vi hade ju en föreläsning, Paolo Roberto kom till skolan och så. Och det handlade lite om mod, att våga göra saker osv. Jag avskyr, av hela mitt hjärta, när folk ser mig. Ändå gick jag med på att bli intervjuad och låta dem sända det på tv. Jag skäms, samtidigt som jag är lite stolt, faktiskt.

 

Hur som helst. Jag borde räkna matte. Lovat mig själv att faktiskt göra det nån gång hemma. Så ikväll.

Hoppades på att träffa Andreas, men han är inte samarbetsvillig och svarar inte när man smsar... och jag vågar liksom inte bara åka dit och våldgästa honom. Det känns som att han skulle bli arg. Och att han inte svarar när jag skriver att jag får för mig att han blir arg på mig då, gör ju liksom inte saken så mycket bättre.

Orkar verkligen inte med det här just nu.

 

På det hela så fick jag världens hemskaste hosta. Imorgon ska jag kanske till läkaren, beroende på om jag ringer i tid angående akuttider osv. Suck. Jag vet inte ens varför jag ska gå dit, de kommer säkert säga att det inte är något. Och om de säger att jag ska vila så kommer jag säkert trotsa det och gå i skolan osv. 

 

Måste bara säga att jag har äntligen tittat på stjärnor tillsammans med någon jag älskar. Det kändes skönt.

Att titta på stjärnor och på solnedgångar har alltid varit "min grej". Jag kände att om någon skulle vara med, så skulle de stjäla mitt ögonblick. Var jag ensam, så kändes det som om solnedgången fanns där bara för mig.

Hur som helst. I fredags kom Andreas hit, och vi gick ut och tittade på stjärnor. Sen åkte vi till dammen, la oss på bryggan, och tittade ännu mer. Det var otroligt fint. Och jag är glad att jag kunde, för en gångs skull, känna att jag kan dela det här ögonblicket med någon. Utan att känna att de snor något som är "mitt". Det kändes rätt. 
Och nu när jag skriver det, kom jag på hur Andreas alltid rättar mig, när jag ibland (well, för det mesta) delar in saker i "jag" och "du". Han föredrar att säga "vi". Jag tycker att det är så otroligt fint. Att det liksom, finns ett "vi" i mitt liv. Även om det är, som sagt, svårt för mig att se det så.

 

Jag älskar den där mannen. För mig är han finast i världen! <3

Här sitter jag och försöker verkligen hitta en viss person. Det går inte så bra.

 

Och för att förklara titeln, ja, låt mig ta det från början.

Så jag har fått en ny tyskalärare. Han påminner väldigt mycket om min tyskalärare som jag hade i Polen.

Och det fick mig att tänka på tyskaläraren jag hade i Polen då. När jag mobbades så var tyskalektioner någon sorts räddning för mig. Läraren var den första som kom på att kalla mig Alice. Sen hittade jag en mössa som hade öron (den var röd, och det var typ en hund på den) och tyskaläraren var så fascinerad över den att han kallade mig för Ior. Och egentligen, vad passande, med tanke på att jag var deprimerad pga all mobbning och all skit som pågick i mitt liv under tiden. Men jag var glad på tyskalektioner. Jag har alltid fått bra betyg i tyska, och jag kommer ihåg när jag fick A på en uppgift, och en komplimang för min tyska accent. Innerst inne avgudade jag läraren då. Ni vet, när allting sket sig, man tänkte hela tiden på att man kanske borde ta livet av sig och slippa alla jävla plågor där ute. Då kom han med små komplimanger som gällde min tyska. Eller min mössa med öron då. 

 

När jag gick i sexan där så var jag ofta hemma pga mobbning. Sen fick visst hela skolan veta att vi skulle flytta till Sverige. Så när jag var på väg till en lektion, kom min tyskalärare springandes, och undrade om det var sant. Han tyckte det var jättetråkigt, att en av hans favoritelever (ja, det var ganska vanligt i Polen att lärarna hade sina favoritelever) skulle sluta gå på hans tyskalektioner och så där. Han bad mig bara göra en sak när jag väl flyttar. Ta reda på hur man ber på svenska, och lära honom. 

 

Nu har jag såna hemska skuldkänslor, för att det har gått sex år och han har aldrig fått reda på hur man ber på svenska. Eller ja, det kanske han har, men inte via mig. Fast jag vet att han slutade på skolan något år senare, och nu är han visst mystiskt spårlöst försvunnen, inte ens internet vet var han befinner sig. Jag har försökt och försökt och försökt. Mina stalker/detektiv-skillz hjälper ingenting i det här fallet. Och jag känner mig hemsk.

Igår var jag på sjukhuset, och jag räknade väl med att komma hem runt fem på eftermiddagen kanske. Men självklart inte, vi kom hem runt nio, halv tio. Vilket gjorde att jag har suttit på sjukhuset i ungefär tretton timmar, plus en timme dit och en timme tillbaka. Kul. Och idag så ska man ju självklart upp kl 6 för att jag inte orkade fixa tvätten igår, och för att min första lektion börjar prick åtta. Usch. Kommer vara en grinig jävla människa i skolan idag, känner jag. Fast det får jag ju. 

 

Annars så mår jag bara skit, och är typ nästan förkyld. Vilket gör att jag knappt orkar med skolan idag, men vi får se hur det går på eftermiddagen. 

 

Allting känns fel just nu i alla fall. Och det känns verkligen som om ingen jävel bryr sig. Visst "jag bryr mig" kan ju alla säga. Dessvärre är det väldigt få som kan visa att de faktiskt bryr sig. S'well.

 

Nu borde jag verkligen röra på mig, om jag inte vill bli sen till lektionen.

Igår skrev jag "men det är bara att överleva morgondagen" för att försöka tänka på bättre saker - som just onsdagen, som verkade så skön innan den kom. 
Och sen så vaknade jag. Så mycket ont i ansiktet har jag inte haft på väldigt länge. Jag tror faktiskt att sist var det då jag åkte till akuten pga det, och då försökte de lista ut vad det var. Den dagen och kvällen kommer jag verkligen inte glömma, och all smärta. Det enda jag fick i mig under hela dagen var lite sallad från Willy:s, när jag var på väg hem runt nio på kvällen, efter att ha suttit på akuten i några timmar. 

Jag kan inte svälja eller blinka utan att det gör ont. Att röra vid ansiktet, tugga, eller prata kommer inte ens på tal. Eller jo, om jag vill bryta ihop av smärta dvs. Jag orkar inte. Och det värsta är att jag inte vet vad det var som framkallade smärtattacken. Vanligtvis vet jag det, men nu har jag bara somnat, och inte slagit mig under dagen eller så. Jag kanske sov på den sidan, ja, men då är inte smärtan lika jobbig. Fast jag tvivlar på att jag sov på den sidan, jag vände mig åt andra sidan där Andreas sov tidigare (typ, trygghetskänsla, eller nåt) och varje gång som jag vaknade under natten, så vaknade jag ju på "rätt" sida. Inte lätt när det är svårt.

 

Försöker få i mig lite kaffe, men det går jävligt segt. Jag vill absolut inte stanna hemma idag. Vill inte ens tänka tanken! Det här skolåret är det JAG som bestämmer, inte MIN SJUKDOM. Så är det bara. Om jag klarar av det eller inte, det får tiden avgöra. Jag har då i alla fall försökt.

 

 

Just nu är jag förbannad ledsen och arg. Jag ska inte behöva ha så jävla ont. Känns som att någon har sparkat mig i ansiktet flera gånger, och gått nöjd härifrån. Och här sitter jag med smärta.

 

Visst. Vissa kanske tror att jag gnäller, för att "alla har ju ont någon gång". Men inte den sortens smärta. Ingenting kan ens jämföras med hur ont jag har. Så låt bli, bara. 

Ikväll är det sån kväll då jag skulle vilja sova bort hela livet. Ingenting känns bra just nu. 

Andreas kom iofs hit idag, och sov i två, tre timmar. Det var höjden av romantik för dagen alltså.

 

För övrigt så är jag bara så ledsen just idag. Det är så mycket som har hänt idag, samtidigt som det känns som att ingenting alls hände. Jag har ont. Otroligt mycket ont. I ansiktet och armen/handleden/handen. Jävla förbannade nervsmärtor. Gå och dö. På det hela så verkar de ha tagit bort min tyska från schemat... suck. Jag orkar inte.

Men det är bara morgondagen att överleva, kanske vara med Andreas efteråt, och på torsdag är jag ledig från skolan då jag ska till sjukhuset med Luu. 

 

Jag vill att det blir höst-höst. Med vackra löv och vind. Så att jag kan ta min halsduk på mig, och mina stövlar, och gå ut och gå på långa promenader när solen går ner.

 

Alldeles för många tankar och känslor på en gång. Det har tagit mig över två timmar att försöka skriva klart berättelsen till teaterteorin. Den är inte ens klar riktigt än... 

 

Dö känslor och tankar, DÖ.

Helgen kom och gick. Jag borde plugga lite, men just nu går ingenting in. Får göra det senare ikväll, alternativt imorgon kväll helt enkelt. För övrigt så känns livet ändå helt okej, måste jag säga. Mycket som kommer hända känner jag, många teaterbesök och så. Ser just nu fram emot Hamlet-premiären och Improvisationsteatern! Efter det hoppas jag att vår teatergrupp - eller i alla fall delar av den - åker och kollar på Necronomicon som Fridus tipsade oss om! Jag tänker göra det. Känns som att det är något för mig.

 

Idag har vi haft besök av Luus hemterapeut och det var jättemysigt, som alltid. Nyss kom vi hem, då min bror som flyttade hemifrån bjöd oss på kaffe och kakor. Känns så ovanligt att nu ha någon man kan hälsa på, som är ens familj dessutom. Alla andra släktingar bor ju kvar i Polen, eller England. Lite svårt att hälsa på bara sådär då.

 

 

Imorgon har jag bara några lektioner, ser fram emot dem som bara den, då de flesta är estetiska! Och så träffar jag fint folk igen. Även fast just nu vill jag bara isolera mig från omvärlden, och inte träffa en enda människa. Eller, några människor vet jag att jag inte vill träffa då det bara blir fel...

 

Nästa helg, om allt går bra, är det planerat att jag och Fridus ska fika och hata världen. Jag tycker verkligen om den här människan, förstår mig precis! Och vi kan alltid hata tillsammans. Känns skönt att planera lite i förväg. Tycker inte om när jag inser att jag har en dag ledig då jag inte gör ett skit, måste alltid vara upptagen. Upptagen upptagen upptagen. Det är så skönt att slippa alla tankar.

 

På tal om ingenting, jag somnade ganska tidigt igår kväll. Och vaknade prick 3, mitt i natten. Timmen jag avskyr mest, den skrämmer mig. Jag gick till vardagsrummet och eftersom Luu också var vaken så tittade vi på Tvillingarna Cramp och sen på Stan Helsing. Runt fem, halv sex somnade jag i alla fall. Intressant, jag vet.

 

Känner hur kreativiteten rinner inne i mig, men jag vet inte vad jag ska göra av med den. Det känns som att jag borde göra något kreativt för Nörd. Men jag vill verkligen inte verka vara så jävla romantisk, för det är jag inte. Men det känns som att han, ja, jag vet inte. Något borde vi i alla fall göra. Kanske något tillsammans. Kanske ska tvinga honom att måla något med mig? Kan vara fint ju. Eller nåt. Ugh. Jävla kreativitet.

 

Bye for now then.