whenthesilencetakescontrol.blogg.se

Mina tankar skrämmer mig. De har inte varit så här störande på ett bra tag...

 

Nu ska jag fortsätta med min David Fincher-maraton, som jag och Pumpkin har på olika platser i Sverige. Fint med internetvänner.

Jag är så trött just nu att jag sitter här och tänker på hur kär jag är. Jag orkar inte. Har aldrig varit så jävla kär i någon. Aldrig älskat någon så mycket. Man tror att man älskar någon, sen älskar inte den personen en tillbaka och man blir förkrossad. Sen hittar man den där personen som man älskar på riktigt. Som får en att känna sig trygg, snygg, underbar, bäst i världen och allt. Som ger massvis med positiv energi och bara får en att tycka om sig själv. 

 

Det var så sjukt allt det där förra året. Jag var så bestämd att inte bli kär, efter att jag har blivit dumpad (via facebook, utan någon anledning... vuxenpoäng...*host*) att jag ignorerade det faktum att jag blev kär, i flera månader så där. Men jag kunde inte låta bli att känna av det varje gång han var i närheten, att jag dras till honom. Att jag vill sitta bredvid honom, att jag vill att han ska titta på mig. Jag kommer knappt ihåg första gången jag fick en kram, då jag var onykter vid det tillfället. Jag drack för att kunna prata med honom. Varje gång vid dammen han skulle vara med var jag onykter. Bara för att kunna prata när han var omkring. 

Första gången jag blev tvingad att vara nykter hela kvällen, valde jag att städa en kompis bil, som stod på parkeringen, så jag var inte så mycket med. Till och från kom det någon och kollade hur det var med mig, om jag lever, hur det går, ibland var det han, ibland var det någon annan. Senare, när jag blev klar, bestämde de sig för att åka på efterfest hos en annan kompis. Jag hamnade i soffan bredvid honom. Har såna fina vänner, som efter ett tag fattade vad som pågick, att de alltid försökte knuffa mig lite längre fram mot mitt "mål" (eller vad man ska kalla det för). Vi skulle sova över också. Jag fick dela sängen med Andreas, helt nykter och allt. Jag kommer ihåg hur jag tyckte om när han kramade om mig när vi skulle sova. Hur jag tyckte om hans lukt och hur han berättade om random saker. Det kändes fint att ha någon som kramade om mig, jag kände mig så trygg. 

 

Dagen efter det berättade jag (vuxenpoäng, host, via sms) att jag var kär i honom.

- Jag tror jag är kär i dig.

Skrev lite mer också, men avslutade smset med just det. Efter några minuter fick jag ett svar, som jag både ville och inte ville se. Men jag kunde inte låta bli, nyfikenheten höll på att äta upp mig. Förutom att han började med ett egoistiskt "Jag förstår precis, vem skulle inte bli det!" som fick mig att le, så var jag rädd för vad jag skulle få se. Jag läste vidare om att när vi sov över hos kompisen, så tänkte han mycket på det. Att jag var den underbaraste och coolaste tjejen han kände. Och sen kom det.

 

- Jag tror jag känner likadant.

 

Det där fåniga leendet jag fick på läpparna. Jag kunde inte låta bli att vara så jävla glad. Efter att ha plågats med mina tankar har jag äntligen fått det bekräftat. Och från den dagen har vi varit tillsammans. Det är så sjukt och ofattbart bara. På lördag blir det nio månader. Tiden har gått så fort, han har funnits där för mig när jag fick TN, när Luu hamnade på psyk, när vi skulle flytta, när allt var jobbigt och så. 

Och han finns fortfarande. 

 

Han är för underbar för att vara sann ibland.

 

Som rubriken säger då. Jag är så sönderstressad att jag bara tar ut all ilska på alla omkring. Igår bråkade jag och Andreas lite, eller rättare sagt, det var ett missförstånd alltihopa. Jag började gå hem från dammen men sen bestämde mig för att sitta på en sten och gråta istället. Och då kom han och kramade om mig och jag fick gråta ut alla världens bekymmer. Vi pratade en hel del, något som egentligen behövdes ändå, och så stannade han över natten igen. Han är verkligen den enda personen jag litar på så mycket. Jag vet att han bryr sig, han bryr sig på riktigt och kan visa det. 

Att han orkar med mig är ett mirakel. Verkligen.

 

På lördag blir det nio månader tillsammans, men på onsdag blir det ett år sedan jag insåg att jag var kär i honom. Helt sjukt. Jag ska iaf vara med Andreas en hel helg, bara vi två och ingen annan. Någon helg snart. Helst innan han börjar jobba också. 

 

Nu borde jag egentligen plugga. Har så mycket att göra, men jag orkar inte just nu...

Min kropp sviker mig igen. Hipp hipp hurra...

Migrän, orolig mage, ett knä som ska jävlas och mensvärk på det hela. VARFÖR?!

 

Att jag är jättekänslig hjälper inte heller. Inte ett jävla dugg.

Bara nej. Orkar inte. Och imorgon är det barnteater för förskolebarn. Få se hur det går då. Måste vara i skolan senast 7:45. The joy.. och slutar 16.15 (y) 

Dessutom har jag utvecklingssamtal med rektorn imorgon. Ännu bättre. 

 

Hur ska jag orka?! Har börjat med det där "en dag i taget" och det har väl gått bra hittills. Igår pluggade jag ingenting för idag skulle vi ha engelska nationella. Hörförståelse gick ju minst sagt åt helvete. Tycker de borde sluta låta folk med konstiga dialekter prata... men den muntliga delen. ÅH. JAG FICK A. Men det är inte det som gjorde mig så glad. Det första läraren sa var "No doubt you get an A" och så hade h*n inget negativt att säga om min engelska. Bara positiva saker. 

 

När jag kom hem så satt jag på balkongen med familjen och fick sånt stor sug för glass. Så köpte laktosfri blåbärsglass. Men chokladen hamnade självklart på mina ljusa jeans. Den här dagen hatar mig utan tvekan. 

 

Jag orkar inte. Om Andreas kunde svara skulle det vara skitbra. Jätteroligt att bara göra mig ledsen sådär och sen inte svara. Och när han väl för en gångs skull smsar först och får svar på det så ska han väl för fan svara på mina frågor också?! Alltså nej... förbannade fitthelvete. 

Vad jag avskyr falska människor och människor som sviker. Hela jävla bunten kan gå och begå kollektivt självmord just nu. Förbannade fittor.

Här sitter jag med ansiktssmärtor tagna direkt från helvetet och feber. Detta är inte okej. På det hela börjar jag bli deprimerad igen. Jag blir manisk vissa dagar och så är jag arg på hela jävla världen. Ibland känns det som att jag verkligen inte behöver andra när de flesta ändå skiter i mig.

 

Idag ska jag försöka överleva. Jag tänkte göra ett armband för farmor, med farfars namn på. Jag vet iofs inte hur hon kommer reagera, och så, men jag vill jättegärna göra något med farfars namn på så att hon kan ha det som minne.

 

Just nu orkar jag inte med livet. Varken fysiskt eller mentalt. Jag bara är - betraktad som luft av vissa - men jag är. Jag lever. Även fast livsglädjen försvann.

 

Well. Jag får klara mig, ensam.