whenthesilencetakescontrol.blogg.se

Nu har jag en ny blogg också. Började som trigeminusneuralgi-blogg, men det blev till min vardagsblogg.

 

Ni hittar mig där!

Klockan är 6 och jag har fortfarande inte gått och lagt mig. Dessutom är jag hungrig.

 

De senaste dagarna har varit upp och ner. Måndagen spenderade jag med en klasskompis i Östhammar och sen Öregrund. Hälsat på min f.d. kontaktperson, ätit hamburgare, tagit kort och gått och gått och gått. I Öregrund har vi också gått och gått och gått. Sen när vi kom hem så tog vi en promenad till.

Och jävlar vad bra man sov efter det. 

 

Igår har jag då haft det ganska trevligt först. Under dagen har mitt ansikte börjat göra ont & svullnade upp. Smärstillande hjälpte förstås ingenting, så jag fick sitta där, gråta och vänta tills det skulle bli bättre. Efter några timmar lugnade det ner sig som tur var. 

 

Lite senare på kvällen kom Nörd hit, och vi åkte till dammen. Passade på att fota lite också!

Idag tänkte vi ses och åka till Östhammar med farmor, då en annan kompis är med i kören och ska sjunga osvosv.

 

Annars så lever jag, även om livet är jävligt smärtsamt för tillfället. But what to do.

Jag är glad att jag har min man vid min sida, som finns där och står ut när jag är som jobbigast! <3

 

 

Min njure har börjat jävlas igen. Mitt psyke också. Fick remiss till vuxenpsykiatrin igen (fan, klarade mig i över ett år ju...) och på fredag ska jag till läkaren. Mår så jävla skit och njuren gör inte saken bättre.

 

Lägenheten verkar jag inte heller kunna fixa. Jävla förbannade skit! 

 

Men ja, här har ni iaf en uppdatering.

Förra veckan skrev jag att jag var sjuk, men äntligen var tillbaka i skolan igen. Det varade inte så länge, då några timmar senare landade jag på akuten igen. Kul. Satt där i flera timmar utan smärtstillande, och kände mig ensam och lämnad (vill helst inte gå in på detaljer). Fick i alla fall ny medicin, då de misstänker njursten ändå, eller njurgrus, och ska äta medicinen i en månad. Fler smärtstillande fick jag också, så jag knarkar Voltaren nu. Mår lite bättre, men det kan hugga till ordentligt då och då. 

 

Dagen var faktiskt okej idag. Trots extrem huvudvärk lyckades jag ta mig till skolan, och fick ta reda på att vi bara har tre lektioner idag. Blev faktiskt ganska glad, då jag annars skulle sluta 16:15. Istället slutade jag 12.40 men satt en extra timme i skolan, vilket var skönt. Vår skola är mysig på det sättet, särskilt där min klass/den estetiska linjen håller till. 

 

Just nu sitter jag och är lite irriterad på en viss familjemedlem. Men jag vill inte säga något, eftersom denne då skulle ta illa upp och kalla mig för en otacksam ungjävel (fast såklart så att jag inte hör, tror denne). 

Nåja. Imorgon har vi psykologiprov och det är ett prov jag ser fram emot, då det handlar om depression, ångest, fobier, ätstörningar, bipolär sjukdom, borderline, psykoser, paranoia och schizofreni. Något som jag är ganska så insatt i pga diverse sjukdomar i familjen och vissa saker som har drabbat mig också. 

 

Den här veckan blir för övrigt intressant, tror jag. På lördag ska vi åka till Köping, och kolla lite på huset. Familjen ska ju flytta så småningom, så... typ runt sommaren tror jag? 

Jag försöker hitta en lägenhet och jag kanske kommer få en snart också. Hoppas verkligen det! 

Då skulle jag och Nörd flytta ihop, och vår relationstatus skulle gå upp en nivå till sambo. Scary shit. Känns så... vuxet på något sätt. Men något jag ser fram emot!

Vi har ju redan pratat om det och så, så det känns skönt att vara på samma plan med vad vi vill. 

 

Håll tummarna för mig, behöver verkligen en lägenhet! Jag vet att de flesta tror att vad fan, jag har till sommaren på mig, men jag vill flytta hemifrån så snart som möjligt faktiskt. Because of reasons.

Jag har varit värdelös på att blogga. Men det har hänt massor, och jag har inte orkat sitta vid datorn öht på senaste tiden. 

 

Varit i England i en vecka, var väl helt okej. Träffade min kusin och min brorsdotter (båda är otroligt söta), och kunde bara vara. Med faster var jag ute och åkte rullskridskor, och senare i veckan skridskor. Skönt!

 

När jag kom hem, så blev jag jätteförkyld, så stannade hemma från skolan. Och då, när jag äntligen kände att jag kunde gå till skolan, så hände det som inte fick hända - jag fick åka in akut till sjukhuset, med buksmärtor. Varit där över natten, de kom inte fram till något särskilt. Jag fick iaf en ovanlig dejt med Andreas, hela natten på sjukhuset! Vi åkte buss hem också, då vi fick åka ambulans dit. Måste säga att ambulansen var mysig, fast lite läskig. På morgonen skickade de hem mig, och sa att jag ska vila och ta Alvedon (really?!), och om det blir sämre så ska jag komma tillbaka. Dagen har gått, relativt smärtfritt. Jag lyckades somna ganska tidigt, och var så glad att jag kunde sova... men åh så fel jag hade! Vad händer klockan ett, om inte samma jävla hugg i ryggen/sidan? 

Ringde akuten i kommunen och frågade vad jag skulle göra, de sa kort att jag ska ringa 112. Scary shit, eftersom jag aldrig ringt 112, och för att jag ogillar att ringa. Men just då kändes det som att jag verkligen var tvungen, om jag inte skulle dö pga smärtan. Ringde dem iaf, och de skickade ambulans. Var ganska snabba faktiskt! Så ännu en natt på akuten, där de faktiskt kollade på alla provsvar från natten innan och såg saker som personalen från dagen innan inte har lyckats se. Men andra natten var hemsk, morfinet hjälpte knappt och jag och kräkpåsen var bästa vänner. Fick dock åka hem på morgonen ändå. Fast med antibiotika och smärtstillande (som inte var Alvedon!).

 

De senaste veckorna har jag alltså varit sjuk, och orkat ingenting. Men nu är jag tillbaka i skolan i alla fall.

Dessutom har vi fått kattungar i början av mars, så nu har vi något att se fram emot - när de öppnar ögonen, när de springer runt, osv. De har redan blivit ganska så stora!

 

Nu har jag då alltså fyllt 20 år. Synd bara att när jag tänkte bjuda klassen på kakor så var det bara två personer där + jag, haha. Jag åkte i alla fall till Systemet och handlade lite. I födelsedagspresent fick jag för en gångs skull det jag faktiskt önskade mig - VODKA. 2,5l närmare bestämt. 

Förutom det så fick jag pengar, mobilskal med katt på, kattdikter, LP-skivor med Stravinskij, kudde, fladdermus-reflex, och en Batman-tröja. 

 

Födelsedagen spenderades med folk här och var, efter skolan. Systemet först, sen träffat Simple Illusion i deras bandrepslokal, och efteråt gått hem för att vara med Andreas. Vi hade det så mysigt, med romantiskt bubbelbad med levande ljus & vitt vin! Den där pojken ska jag behålla, har jag bestämt <3

 

Igår firade jag med folk hemma hos min bror, med drunk cake (som blev otroligt nog ätbar) och drinking game då vi först satte mustasch på tv:n, och sen körde med ögonbryn och skägg också. 

 

Idag borde jag plugga SO, men jag orkar inte, och dessutom pluggar bäst mellan 20:00 - 03:00. Så jaa...

Kanske ska försöka ta romantiska bilder till fotolektionen. Om jag hittar inspiration dvs. Just nu mår jag "meh" faktiskt och orkar inte med världen. Sovit bara fyra timmar, efter att jag äntligen lyckades somna klockan fem på morgonen, då några idioter fick för sig att misshandla dörrklockan mitt i natten. Yey för sömnproblem alltså. 

På fredag fyller jag år. 20 år. Blä. 

Det enda positiva är väl att jag får köpa sprit då, och då kan supa bort allting. Which is nice. 

 

Just nu mår jag faktiskt bara skit. Blev magsjuk på det hela, så hey yay för att vara Alice. 

 

Men till det "positiva", och det som är "bra". Jag trivs i klassen, med vissa mer än med andra, but what to do. Just nu håller vi på med en filminspelning om medeltiden, och det kommer bli episkt om jag får säga så själv. Det rullar på. Omprovstider bokade och sånt där. 

 

Jag hoppas att fredagen blir lyckad. Först skola 8:00-15.30, sen Öregrund (förhoppningsvis med Andreas, så slipper jag betala massor för en jävla bussbiljett) och handla. Efter det vara med Andreas, ha det lite romantiskt med bubbelbad, och så. Kanske film, eller nåt. Ser verkligen fram emot det, fast jag inte är romantisk ALLS. 

På lördag ska jag ha några vänner över, och fira. Nästa vecka blir jobbig. Slutar med Alla Hjärtans Dag (med Elin! <3) och den 15:de åker jag till England. Yay... eller inte. Äckelsaker. Måste offra hela mitt jävla sportlov för att åka dit med farmor och vara med familjen. Jag skulle kunna göra så mycket annat med Andreas ju, men näe, för att någon måste åka med och med någon menas alltid Alice. 

 

Orkar inte. Har nog feber igen. Blä. 

På senaste tiden har jag bara gått runt och stört mig på folk. 

Vill inte nämna några, men ja... det är bara minst sagt jobbigt. Och äckligt, med tanke på alla känslor och så mycket hat mot vissa personer typ. Blä.

 

Men ikväll kommer Nörd hit, och då ska jag krama sönder honom! Och förhoppningsvis ska jag må bättre.

Har ni någonsin haft såna påträngande tankar om och om och om igen, i några veckor? Jag befinner mig i det stadiet, och jag kan inte lista ut varför. 

Det är bara så mycket som måste fixas. Familjen köper ett hus snart, och flyttar iväg. Och jag måste välja.

Jag hatar att välja! Mitt liv är väl ganska okej just nu, antar jag. Och jag kommer säkert röra om så att det blir kaos igen. 

Antingen stannar jag, går ut gymnasiet om 1,5 år, flyttar ihop med Andreas och skaffar EGET liv. 

Eller så flyttar jag med dem, träffar Andreas mer sällan om vi ens är ihop då, byter skola/skaffar jobb och ja...

Ah, vill inte ens tänka på det. Det jobbigaste är att jag är en person som inte kan stanna på samma ställe för länge. Jag klarar inte av det, vill bort från allting och alla. Men jag har Andreas. Och jag vill inte bara lämna honom här, och ja. Vi får se om han får jobb snart, för då kan vi kanske flytta ihop om några månader. 

Jag hatar när allting är så osäkert. Så jävla osäkert. Jag måste fortfarande skaffa ett ställe att bo på när de flyttar, så...

 

Allting är bara så... kaotiskt. Särskilt skolan. Känns inte som att jag klarar av det. Känns skit faktiskt. Alldeles för mycket jag måste göra, eller göra om. Det gör mig galen. Jag är redan två år efter med skolan, hur kan man vara så efter fortfarande liksom? 

Så jag sitter och funderar lite på om jag ska hoppa av och försöka hitta jobb istället. Men jag vet inte, det kommer nog inte riktigt gå. Ah, vad jag hatar allt sånt här!

 

____________________________________________

 

Sitter här, dricker energidryck och lyssnar på Depeche Mode. Det påminner mycket om 2010, då jag lyssnade sönder på Depeche Mode. När jag aldrig kunde sova. Kunde sova två timmar och sen gå till skolan och vara uppe hela dagen, för att jag kunde aldrig sova. 

Sen så är det en låt som jag bara älskar. Jag har älskat den sedan jag var ett barn, det är sån där nostalgikänsla bara. 

 

Och jag har faktistk skaffat en tatuering för nästan en vecka sedan. Hade så svårt med att bestämma vad jag ska tatuera in, I några år har jag gått runt och sagt "Det här ska jag tatuera in!" eller "Det där!" och var helt övertygad om det. Det visade sig att jag glömde en idé som jag hade väldigt länge. Precis som rubriken säger.

Och mycket riktigt, dagen efter att jag har pm:at en bekant tatuerare, som har en studio, fick jag sitta i hans stol och tatuera mig.

 

Jag insåg nyss att bloggen har varit stilla hela december... inte att det inte fanns något intressant att skriva, nej, men jag har inte riktigt orkat. 

 

Vi gjorde klart vår Rädda Barnen-föreställning i början av december, och den sista föreställningen spelade jag med feber, ont i ansiktet och huvudvärk. Det gick, det var jobbigt, men det gick. Tyvärr fick det med sig massor med otrevligheter dagen efter, och de kommande veckorna.

 

Det slutade med att jag var borta från skolan, sjukskriven i två veckor, fick ny medicin och en ny läkare, som inte kunde någonting. Jag KANSKE ska få träffa en neurofysiolog (vad gör de ens egentligen?) och det KANSKE är artärinflammation (visst låter det läskigt?), så de tog blodprover och så. Mer än så har jag inte hört från dem, fast det har varit nästan en månad sedan jag var där nu... oh well. Medicinen hjälper inte mycket, mitt ansikte svullnar varje morgon ändå, och gör bara lite mindre ont än förut. Eftersom det egentligen är antidepressiva så får jag massa otrevliga biverkningar, och blir bara ledsen. Äckliga saker. 

 

Julen spenderade jag med familjen, och Andreas. Min äldsta bror och hans familj kom hit, och det var riktigt mysigt! Inte ofta jag får träffa min familj, som inte bor i Sverige, så. 

Jag fick lite fina saker, bl a tatueringspengar och böcker. Nu har jag dock beslutsångest om vad jag ska tatuera...

 

Nyårsafton spenderades med några vänner i Uppsala, och det var mysigt tills jag fick migrän. Kom hem med Andreas runt 4 och somnade ganska så fort. Det var btw mysigt att ha en lägenhet för sig själv i nästan två veckor!

Nu vill jag mer än någonsin skaffa eget, så jag och Andreas kan bo tillsammans. Faktiskt.

Jag har förresten varit hemma hos honom, och sovit där, för andra gången under 2013, haha. 

 

Som rubriken säger dessutom så ska jag göra en liten summering av 2013.

Saker som jag aldrig trodde skulle hända, eller så. 

 

• Jag och Andreas firade 1 år tillsammans. Det var så underbart, eftersom mina förra förhållanden aldrig höll så länge. Det skönaste just nu är att vi fortfarande är så galet nykära, så det är iaf några fler månader minst! :)
• Jag skrev upp mig som organdonator! Något jag alltid velat göra, och äntligen bestämde mig för att göra det. Så nu, om jag dör, kommer jag förhoppningsvis kunna rädda någons liv. 
• Min kattfamilj växte med två katter. Nu efter ett år med dem kan jag inte tänka mig att ha mindre än tre katter hemma.
• Efter åtta månader tillsammans vågade jag åka hem till min pojkvän och träffa hans familj.
• För första gången precis som jag sa, spenderade jag året på teatern (något som mina teaterbiljetter kan bekräfta!)
• Jag har sommarjobbat för första gången. På ett äldreboende dessutom. Det var mycket lärorikt, och även om jag tycker om att hjälpa folk så kan jag inte tänka mig att jobba på ett sånt ställe. Dock lärde jag känna nya människor som gjorde vistelsen där lite bättre.
• Jag har spelat på scen, framför publik, flera gånger under året. Och med tiden kom jag att tycka om att stå på scen - jag, Alice, den Alice som alltid är så rädd för folk!!! 
• Med stolthet måste jag erkänna att jag har slutat skada mig själv (stort tack till Andreas, som alltid funnits för mig när det var som jobbigast!)
• Jag gick på Thor 2-premiären med min fina klasskompis, precis som vi sa hela året. Det var sjukt underbart!
• Jag åkte ner till Malmö, och träffade underbara människor som jag har pratat med i ett år på ett forum.

De senaste veckorna kan jämföras med helvetet. Tror jag.

 

Allting blir fel, allt skiter sig. Som vanligt.

Och jag orkar som vanligt inte.

Just nu, efter två föreställningar, är jag så slut i kroppen. Ligger i soffan under en varm filt och spenderar mina dagar med att titta på Supernatural.

 

________________

 

Andreas fyllde år, vi har varit i Uppsala. 

Jag har fått mitt papper om att jag nu är med i donationsregistret (äntligen skrivit upp mig som organdonator!)

Sheldon är antagligen dräktig och jag vill ha små kattungar snart.

 

________________

 

 

Jag befinner mig i en hemsk bubbla av känslor. Höstlovet var minst sagt helt... konstigt. Det var liksom inte bra, men det fanns höjdpunkter av det hela och ja.

 

Gick med Elin på bio två gånger, och såg Thor: The Dark World. Nu är jag helt fast i fangirl-grejen också, haha. Jag blir så hemsk då...

 

Anyway.

Kollade upp min handled nu, och det visade sig vara De Quervains syndrom, och ledinflammation. Inte alls karpaltunnelsyndrom, även fast läkaren först misstänkte det. Känns stabilt... Ska nu vila handen i tre veckor, men jag vet inte hur det ska gå till faktiskt, då jag har tre prov att skriva och massor att göra till föreställningen, haha. Alltid, ALLTID är det något med min jävla kropp. Alltid. 

Lever med jobbiga smärtor hela tiden redan, varför får jag lida ännu mer? Högerhanden funkar knappt. Kan knappt hålla i en mugg med högerhanden utan att tappa den. För att inte nämna hur jag skriver. Stora bokstäver som inte alls ser ut som bokstäver. Som sagt - känns stabilt...

 

Anywhore.

Nästa helg fyller Nörd år. Tänkte fira med honom. Det står mellan Ikea-dejt eller restaurang, haha. Vi får bestämma oss tror jag. 

För övrigt så har jag pratat med honom väldigt mycket igår, och det känns bra. Riktigt bra. 

Så ja.

Ifall ni liksom inte visste det, så har jag världens bästa pojkvän.

Jag är så tacksam att han orkar med mig, under mina svagaste stunder.

Att även fast jag kan vara en hemsk människa, och bete mig som en jävla fitta ibland, så kramar han om mig och försöker lugna ner mig. 

Och han finns där för mig.

Och jag älskar honom väldigt mycket.

 

 

 

 

 

 

 

 "Pain is such an uncomfortable feeling that even a tiny amount of it is enough to ruin every enjoyment."

Nyss pratade jag med mamma som skjutsade mig till skolan. Det känns som att allting håller på att skita sig.

På det hela så samarbetar inte mitt psyke alls. Ingenting känns bra längre.

 

Just nu sitter jag och överväger att faktiskt flytta med mamma, och byta skola och allt. För att som sagt, allting skiter sig. Visst, det finns folk jag absolut inte vill flytta ifrån, för att - hur mycket man än hoppas - det kommer aldrig att bli samma sak när man bor längre bort. Folk kommer börja glömma en, de kommer känna att det inte riktigt funkar att ses osv. 

 

Den första jag tänkte på var ju självklart Andreas. Mamma föreslog att han kunde ju komma och hälsa på, och vice versa (men alla vi vet hur mycket det skulle funka, liksom...) 

Samtidigt som jag är orolig att han kommer flytta året efter för att plugga vidare, och då kommer jag stanna ensam som en jävla idiot. Just nu vill jag inte ens tänka tanken, för att jag sitter i skolan och kommer bara börja gråta.

 

Funderar nästan på att gå och prata med någon. Om all jävla ångest. Allting. 

Problemet är - jag litar inte på folk som är "utbildade" till det.

Jag är verkligen på gränsen att bara ge upp all skit, isolera mig hemma, skita i allt och alla och bara låtsas att jag har dött. Nej, det är inte hösten som talar. Det är allting runt omkring som ger mig ångest, skola, människor, familj, eventuellt flytt och skolbyte och så. 

 

 

Egentligen så kommer jag säkert orka ändå, men jag kommer bli jävligt grinig och kommer verkligen inte bry mig om folk och deras känslor.

Nyss pratade jag med mamma som skjutsade mig till skolan. Det känns som att allting håller på att skita sig.

På det hela så samarbetar inte mitt psyke alls. Ingenting känns bra längre.

 

Just nu sitter jag och överväger att faktiskt flytta med mamma, och byta skola och allt. För att som sagt, allting skiter sig. Visst, det finns folk jag absolut inte vill flytta ifrån, för att - hur mycket man än hoppas - det kommer aldrig att bli samma sak när man bor längre bort. Folk kommer börja glömma en, de kommer känna att det inte riktigt funkar att ses osv. 

 

Den första jag tänkte på var ju självklart Andreas. Mamma föreslog att han kunde ju komma och hälsa på, och vice versa (men alla vi vet hur mycket det skulle funka, liksom...) 

Samtidigt som jag är orolig att han kommer flytta året efter för att plugga vidare, och då kommer jag stanna ensam som en jävla idiot. Just nu vill jag inte ens tänka tanken, för att jag sitter i skolan och kommer bara börja gråta.

 

Funderar nästan på att gå och prata med någon. Om all jävla ångest. Allting. 

Problemet är - jag litar inte på folk som är "utbildade" till det.

Jag är verkligen på gränsen att bara ge upp all skit, isolera mig hemma, skita i allt och alla och bara låtsas att jag har dött. Nej, det är inte hösten som talar. Det är allting runt omkring som ger mig ångest, skola, människor, familj, eventuellt flytt och skolbyte och så. 

 

 

Egentligen så kommer jag säkert orka ändå, men jag kommer bli jävligt grinig och kommer verkligen inte bry mig om folk och deras känslor.

Så för att hitta en rubrik satte jag på Oomph! och Rammstein och ASDFGHJKL. 

Alla vackra tankar och minnen jag får.

 

Men det var inte det jag tänkte skriva om.

(Off topic igen, jag ska nog ägna dagen åt att titta på Völkerball...)

 

 

Well, nu sitter jag här och dricker kaffe. Och jag ska tydligen iväg och dricka kaffe hos min bror också.

Kan vara mysigt.

 

Hela veckan har varit åt helvete, minst sagt. Förutom när Togald kom förbi och vi fick världens bästa idé när vi åt Nutella och kakor. Det kommer bli något awesome! När vi väl är klara.

Och så igår då, eller rättare sagt igår kväll, när Nörd dök upp. Det finaste var att han var här, men porten var låst och det gick inte att skicka sms, så han åkte hem och ringde från hemtelefonen att han åker igen, haha. 

 

Men ja, jag var förbannad på honom because of reasons, och så satt vi och pratade och allt sånt där, så nu är allt okej igen. Vi pratade lite om hur vi ska göra när vi skiljer oss ifall vi gifter oss, haha. Det var mysigt, att bara ligga där och prata om såna konstiga grejer. Som att flytta till Tyskland, ta med barnen, och... sånt. 

 

När jag vaknade så höll han om mig. Jag mår nog aldrig bättre än när jag vaknar bredvid honom, tror jag. 

Och så var han tvungen att åka hem för att hans far fyller år idag. Min "svärfar" då alltså... (läskigt ord, verkligen)

 

Snart fyller han år, och snart fyller Lucas år, sen fyller Putte år och så fyller jag år. Fast det är ett tag dit. Lite mindre än fyra månader </3

 

S'well.

Nu ska jag nog fortsätta lyssna på Rammstein, alternativt försöka plugga och läsa lite böcker. Woopwoop.

Och, dricka KAFFE. Har inte druckit kaffe på hela veckan nu när jag var sjuk... :( 

Det värsta just nu är att Andreas inte ligger bredvid. När han är här så har jag aldrig svårt att somna. Jag klarar av att släcka lampan (är ju så jävla mörkrädd) då också. Vetskapen om att han finns precis bredvid då. En trygghet.

Men nu är han inte här. Det känns tomt. Jag skulle vilja ha honom här varje kväll och natt, men jag vet att det är omöjligt. Iaf just nu.

Jag visste aldrig att jag kunde sakna någon så mycket fast vi sågs imorse innan han åkte hem. Hemska stunder det här.

För övrigt så lever jag. På nåt sätt. Mår allmänt skit och folk går mig bara på nerverna, hela jävla tiden. 

Dessutom så använder jag just nu mobilappen så jag ansvarar inte för eventuella fittfel som kommer dyka upp.

Over and out.

Sovit bort halva dagen, med feber, biverkningar så att man vill svimma, och ilska. Eller, rättare sagt, besvikelse.

Som vanligt trodde jag och hoppades, och väntade. Bara för att det skulle visa sig att jag hade rätt från själva början att han inte alls skulle dyka upp...

 

Nu ligger katten bredvid och snarkar lite, och jag har ont i ansiktet. Förstår inte varför. Trodde medicinen började hjälpa i alla fall. Men tydligen inte. Så, biverkningan och ingen hjälp. 

Borde se min läkare och kolla upp det här.

På fredag är det exakt ett år sedan jag fick trigeminusneuralgi. Det känns... konstigt, på något sätt.

Man lär sig att leva med det, men det är inte så lätt som det verkar.

 

Jag borde sova.

Borde sluta irritera mig på alla människor runtomkring och så också. Men det går inte.

 

S'well. 

Godnatt.

Yes. You heard me.

 

Jag orkar verkligen inte med livet just nu. Har massa konstiga drömmar, det händer bara skitsaker i mitt liv.

Det är så mycket jag oroar mig för. Jag känner mig sjuk. Det är ångesten. Det är medicinen.

Avskyvärda saker.

 

I bakgrunden går det Moonrise Kingdom. Med Edward Norton. I väntan på Cityakuten. 

Inte ens det får mig på bättre tankar. 

Vad har jag ens för tankar, egentligen?

 

Känner mig så jävla ensam.

Lämnad.

 

Hur kunde jag någonsin tro att folk brydde sig? 

De flesta bryr sig ju om dem som inte ens mår dåligt. 

Men ja, vad vet jag. 

 

Egentligen klarar jag mig skitbra utan människor. Jag känner mig bara jävligt sårad och sviken.