whenthesilencetakescontrol.blogg.se

Nyss pratade jag med mamma som skjutsade mig till skolan. Det känns som att allting håller på att skita sig.

På det hela så samarbetar inte mitt psyke alls. Ingenting känns bra längre.

 

Just nu sitter jag och överväger att faktiskt flytta med mamma, och byta skola och allt. För att som sagt, allting skiter sig. Visst, det finns folk jag absolut inte vill flytta ifrån, för att - hur mycket man än hoppas - det kommer aldrig att bli samma sak när man bor längre bort. Folk kommer börja glömma en, de kommer känna att det inte riktigt funkar att ses osv. 

 

Den första jag tänkte på var ju självklart Andreas. Mamma föreslog att han kunde ju komma och hälsa på, och vice versa (men alla vi vet hur mycket det skulle funka, liksom...) 

Samtidigt som jag är orolig att han kommer flytta året efter för att plugga vidare, och då kommer jag stanna ensam som en jävla idiot. Just nu vill jag inte ens tänka tanken, för att jag sitter i skolan och kommer bara börja gråta.

 

Funderar nästan på att gå och prata med någon. Om all jävla ångest. Allting. 

Problemet är - jag litar inte på folk som är "utbildade" till det.

Jag är verkligen på gränsen att bara ge upp all skit, isolera mig hemma, skita i allt och alla och bara låtsas att jag har dött. Nej, det är inte hösten som talar. Det är allting runt omkring som ger mig ångest, skola, människor, familj, eventuellt flytt och skolbyte och så. 

 

 

Egentligen så kommer jag säkert orka ändå, men jag kommer bli jävligt grinig och kommer verkligen inte bry mig om folk och deras känslor.