Jag ska aldrig mer lita på någon. Aldrig.
Jag kan fortsätta lita på dem jag litar på, men annars tänker jag inte lita på någon så. Jävla förbannade fittor.
Det är så mycket i min skalle just nu som är helt fel. Jag kan inte riktigt sova längre, och då menar jag, kan inte. Vanligtvis sover jag typ fem timmar per natt, vilket är normalt för mig. Nu går ju inte ens det. Jag kan inte somna, och sen när jag väl sover så vaknar jag varje timme ungefär. Sist tog jag sömnpiller, fyra stycken, och jag lyckades sova knappt tre timmar, och vaknade hela tiden. Det går bara inte att sova. Så jag är lite grinig och förbannad och så. Men det har ju andra anledningar också.
Saken med att inte sova är den, att jag inte känner av tröttheten heller. Jag vill göra massvis med saker. Igår tog jag en lång promenad blandad med att hoppa hopprep i två timmar med farmor. Spelade Kinect, var med några, handlade, tittade på tv och sånt. Och idag ska jag städa hela lägenheten, sortera allting alfabetiskt, läsa någon bok och cykla. Sen kommer nog Lucas hemterapeut med sina hundar också, så jag kanske skulle vara med när de går ut med dem. Vi får se.
Dessutom är jag jätteglad större delen av dagen även om det mesta skiter sig just nu i livet. Fast jag har mina irritationsmoment...
Inlägget avslutar jag med att jag saknar min finaste Viktor! Det var ju så länge sen jag träffade honom.
Här har jag suttit nu i över en timme och lyssnat på klassisk musik. Sen slog en sak mig, jag har alltid tyckt om DJ Tiësto, särskilt Adagio for Strings, även fast den får mig att vara ledsen. Varför visste jag inte förr att det är en klassiskt stycke egentligen som dessutom klassas som ett av de mest ledsama (ledsna? bra Sverige Alice...)
Wellwell.
Just idag är dagen väl helt okej. Inga större förväntningar. Ska nog spela lite piano, känner för det nu efter att ha lyssnat på några låtar så där. Jag är inte bra på det, men man kan ju låtsas till och från, right?
Och så ska jag och farmor se Requiem for a Dream senare. En verkligen riktigt bra film, så den tycker jag att hon borde se. Dessutom visade jag henne några låtar från filmen och berättade kort om den, så hon är taggad!
Apropå filmer och berätta kort. Jag är så stolt över mig själv som ibland kan få mina lärare att se mina favoritfilmer alltså. Fått svenskaläraren att se Edward Scissorhands och engelskaläraren att se Fight Club. So I do things right somewhere.
Och nu är barnteatern slut också. Spelat den hela veckan och det har bara gått bättre och bättre. Lite separationsångest fick man, men det kommer nya saker snart! Ännu en barnteater för min del. Efter det är det sommarlov, och sommarjobb. Vi får se om jag klarar av det bara, men det borde nog gå.
Nu ska jag sluta babbla och gå och spela som sagt.
Varför saknar man den värsta tiden i sitt liv? Vad får mig att sakna den?
Och Francis. Och rösterna.
De kommer iofs tillbaka, men inte lika ofta. Inte lika påträngande. Inte lika starkt.
De är där, men de hörs inte lika bra.
Det är dumt, men när jag väl var psykotisk var jag aldrig ensam mentalt. Rösterna var där, även om de var elaka, så var de där. Jag var inte ensam. Som jag så ofta känner mig nuförtiden. Dessutom fanns det goda röster. De som hjälpte mig att somna, nynnade på låtar och fick mig att må bättre när de andra rösterna tog över.
Och Francis, oh Francis. Var fan är du? Sist var du här... för minst en månad sen om inte längre. Och du har lugnat ner dig. Du bara kommenterar. Du tar inte över. Ibland känner jag att du är där, även om du inte säger något.
En del av mig vill ha er tillbaka. Även fast jag har fått ett helvete pga er.
Mina egna demoner har jag sett igår, när jag hittade ett fint sätt att somna.
Alltså. Nästa vecka blir så jobbig.
Måndag- föreställning 9.30, 10.30 och 13.00 + engelska nationella (tror jag att hon sa iaf)
Tisdag - svenska nationella
Onsdag - matteprov om grafer och diagramer och värdetabeller och sånt (otroligt nog kan jag det så, but still, ett prov) och på kvällen har vi föreställning för föräldrar kl 19 så vi ska stanna i skolan efter lektioner + mitt utvecklingssamtal med rektorn
Torsdag - svenska nationella
Fredag - naturkunskapsprov om genetik, genteknik, celler, DNA och GMO och sånt + två föreställningar
Men sen är det fem dagar ledigt och vi får igång Like a Sir-summer saken vi kör i år igen. Positivt iaf.
Ugh. Just nu känner jag mig inte stressad eller så, men jag vet hur jävla trött jag kommer vara nästa vecka.
Och jag hoppas att Andreas får tillbaka sitt skägg. Han ser seriöst ut som mitt ex, särskilt i mörkret. Kan ju knappt titta på honom. Hur dumt och hemskt det än låter...
Dessutom känner jag för att räkna matte. Jag känner mig både hyper och jättetrött. Imorgon kör vi genrep med teatern och så. Jag hoppas det sitter fint nu imorgon! Och en del av mig hoppas att min familj kommer på onsdag, och att Andreas också kan. Men jag vet precis hur det slutar varje gång. Ingen dyker upp. Ingen. Jag blir så ledsen. Sen säger de åt mig att jo, nästa gång kommer de inte missa det. Och att jo, jag orkar med mitt liv. Men... varför dyker då ingen upp? ÄR jag så jävla dålig och bryr de sig verkligen inte?
Och i klassen känner jag mig utanför igen. Alla andra är så "populära". Jag då? Jag är bara Alice som folk pratar med när de verkligen behöver, känns det som. Jag är inte intressant, jag sysslar inte med något, jag gör ingenting roligt. Jag funderar väldigt mycket på det där med skolan. Ska jag hoppa av? Ska jag fortsätta? Vad vill jag göra med mitt liv? Just nu vill jag flytta härifrån. Byta skola, byta omgivning. Helst vara ensam. Helt ensam. Jag hatar att fästa mig vid personer eller platser. Jag vill vara fri. Fri från allting.
Så där. Nu mår jag skit igen. Och ingen bryr sig. Hejdå.
Hej en hel veckas illamående... hej ansiktssmärtor. Hej yrsel. Hej utanför-känslor. Hur länge har vi varit vänner?
Jag hade världens mest irriterande febrig mardrömsliknande dröm. Flera faktiskt.
Vad ska jag göra med mitt liv? Jag kan ju inte någonting längre. Och så är livet begränsat numera.
Mitt liv stör mig. Människor stör mig. Varför ska alla fråga mig om varför Lucas har ärr eller varför storebrorsan fortfarande bor hemma? Varför ska alla fråga just mig varför vi alla bor i en liten lägenhet? Varför ska alla alltid fråga mig om varför det är si eller så med min familj? Kan inte de gå och fråga personerna själva? Vågar de inte? Är jag för snäll kanske? På det hela säger alla hur jag ska leva mitt liv.
Jag orkar inte längre. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Helst vill jag ligga i sängen och lyssna på Hans Zimmer dagarna i ända. Ingen bryr sig ändå om hur jag mår. Ingen här hemma och ingen vän. Möjligtvis Hanna... men oftast får jag bara ett hjärta tillbaka.
Varför är jag så stressad hela tiden dessutom?
Kan man pausa livet? Jag vill. Verkligen.
Snart är jag 20 och har inte kommit någonstans här i livet. Hur kommer nästa tjugo år se ut då? Antagligen precis likadant.
Social distortion, a result of reality
Mental abortion, no holding on to what you see
All love is empty, just got to hold it in your hands
Perverted actions, just living up to my demands ~
De senaste dagarna har jag varit vän med vodkadrinkar igen. Andreas kunde inte vara här. Faster däremot har hälsat på nu och kommer nog igen under sommaren (det hoppas jag att hon gör!)
För övrigt så mår jag skit helt enkelt. Och ingen jävel bryr sig. Inte någonstans. Alla bara snor mina vänner.
Jag kan ju leva utan dem tydligen verkar det som? Eller snarare så känns det som att de vill att jag klarar mig utan dem. Sure sure.
Jag orkar inte.
Det är hemskt. Nu har mamma hittat min medicin. ÄNTLIGEN.
Men det för med sig alla jävla biverkningar också. Mest känner jag av dubbelseende, svårt att se på nära håll (går ju verkligen ihop med närseendet jag har...) och jag känner som om jag var hög. Borta. Jag babblar och babblar och jag vet inte om vad. Jag vet inte vad jag gör eller vad jag säger. Illamående och yrsel också. Usch. Jag kommer nog vara så här i några veckor nu. Precis som jag var när jag var sjukskriven i början av sjukdomen. Men den här gången ger jag mig inte och tänker gå i skolan och allt sånt. Jag förbereder mina lärare och klasskamrater på att jag kan vara jobbig eller frånvarande men att de inte ska ta illa upp eller så.
Whale whale. Nu är påsklovet typ slut ju. Och jag har som vanligt inte varit produktiv NÅGONSTANS. Men jag har målat en mugg! Det är jag och Luu på den. Kände lite för syskonkärlek där.
Imorgon ska jag nog till Uppsala. Tror faktiskt att om mitt busskort inte funkar så ska jag betala med kort. Hemskheter. Men jag har lovat folk att komma dit och då ska jag fanimej göra det också!
Hmm. Ja. Så var det med det!
