2013-04-17
17:36:46
Att orka och faktiskt inte bry sig.
Alltså. Nästa vecka blir så jobbig.
Måndag- föreställning 9.30, 10.30 och 13.00 + engelska nationella (tror jag att hon sa iaf)
Tisdag - svenska nationella
Onsdag - matteprov om grafer och diagramer och värdetabeller och sånt (otroligt nog kan jag det så, but still, ett prov) och på kvällen har vi föreställning för föräldrar kl 19 så vi ska stanna i skolan efter lektioner + mitt utvecklingssamtal med rektorn
Torsdag - svenska nationella
Fredag - naturkunskapsprov om genetik, genteknik, celler, DNA och GMO och sånt + två föreställningar
Men sen är det fem dagar ledigt och vi får igång Like a Sir-summer saken vi kör i år igen. Positivt iaf.
Ugh. Just nu känner jag mig inte stressad eller så, men jag vet hur jävla trött jag kommer vara nästa vecka.
Och jag hoppas att Andreas får tillbaka sitt skägg. Han ser seriöst ut som mitt ex, särskilt i mörkret. Kan ju knappt titta på honom. Hur dumt och hemskt det än låter...
Dessutom känner jag för att räkna matte. Jag känner mig både hyper och jättetrött. Imorgon kör vi genrep med teatern och så. Jag hoppas det sitter fint nu imorgon! Och en del av mig hoppas att min familj kommer på onsdag, och att Andreas också kan. Men jag vet precis hur det slutar varje gång. Ingen dyker upp. Ingen. Jag blir så ledsen. Sen säger de åt mig att jo, nästa gång kommer de inte missa det. Och att jo, jag orkar med mitt liv. Men... varför dyker då ingen upp? ÄR jag så jävla dålig och bryr de sig verkligen inte?
Och i klassen känner jag mig utanför igen. Alla andra är så "populära". Jag då? Jag är bara Alice som folk pratar med när de verkligen behöver, känns det som. Jag är inte intressant, jag sysslar inte med något, jag gör ingenting roligt. Jag funderar väldigt mycket på det där med skolan. Ska jag hoppa av? Ska jag fortsätta? Vad vill jag göra med mitt liv? Just nu vill jag flytta härifrån. Byta skola, byta omgivning. Helst vara ensam. Helt ensam. Jag hatar att fästa mig vid personer eller platser. Jag vill vara fri. Fri från allting.
Så där. Nu mår jag skit igen. Och ingen bryr sig. Hejdå.
Jag vill att du ska veta att jag tycker om dig Alice. Du är så en trevlig person som jag trivs att vara med de gånger jag är med dig. En underbar vän är du för mig även om vi kanske inte är bästisar direkt. Jag hoppas att du får det bra med de val du gör, oavsett om du väljer att hoppa av eller inte. Jag vet att jag inte kan trösta, jag vet att jag inte kan säga att det kommer att bli bra för man kan ju inte veta men man kan alltid hoppas. Många kramar och jag hoppas det löser sig!