whenthesilencetakescontrol.blogg.se

2013-06-23
05:55:53

Tom på känslor.
Avskyr när jag är så känslokall mot alla omkring, och sen ser jag en film och bara vill gråta.
Fast sen så är ju American History X en riktigt bra film med ett riktigt hemskt slut. Oh well.
 
För tillfället orkar jag inte vara med folk. Jag trivs bra här jag är och är nöjd med det. Spenderade midsommar/min namnsdag med folk vid dammen men något saknades. Liksom, det var inte ens bra där borta för min del. Men gnälla ska jag väl inte. Funderar på att åka till Uppsala till mina speciella ställen och så, så fort jag får pengar så jag kan ta mig dit. 
 
Just nu är klockan 5:55 och jag är halvdöd men halvvaken. Somnar jag nu så kommer jag inte gå upp förrän 11, då det går nästa film jag vill se... men jag kanske kan hålla mig uppe ändå, hmm?
Kategorier: Allmänt; | Ingen har kommenterat än bli den första!

2013-06-17
23:56:15

Drömmar som sårar.
Vaknade gråtande. Men var glad att allt bara var en dröm.
Jag drömde om att jag var hemma, och någon sa att Andreas dog i en bilolycka. Men varför skulle inte jag få veta, jag som är hans flickvän?
Bestämde mig för att låta bli att tro på personen och istället smsade Andreas. Fick inget svar. Började bli orolig, och berättade för mamma. Då sa mamma att det säkert skulle stå någonstans, och att någon skulle höra av sig. Men snäll som hon var gick hon med mig till alla kyrkor här för att kolla upp om de begravde någon på senaste tiden, och vi kom in under en begravning för att kolla. Dock var det inte Andreas. Ju fler kyrkor vi besökte där de berättade att de inte har begravt någon Andreas, desto mer hopp kände jag. Någon jävlades ju bara, Andreas skulle aldrig lämna mig, och bara dö i en bilolycka.
När jag var på väg tillbaka från kyrkan kom Tillstein springande mot mig. Hon hade med sig ett flertal kort. Från Andreas begravning, hon fick dem av hans föräldrar. Och jag kunde inte tro det. 
Jag var så ledsen, och bara grät. 
Nu var han borta. Mitt livs största kärlek fanns inte längre. Och jag fick ingen chans att säga hejdå, eller ens vara med på begravningen.
Jag satt med Tillstein som försökte lugna ner mig, och vi pratade om hur dumt livet egentligen är, nu när Andreas bestämde sig för att "leva livet" så dör han. 
Det går inte beskriva den ensamhet och tomhet jag kände i drömmen. Något stort i mitt liv försvann. Borta, för evigt.
Jag som har så svårt med att folk dör nuförtiden också. Och min Andreas, av alla. 
Jag vaknade och grät, jag grät i sömnen. Jag grät när jag än tänkte på drömmen. Till och med nu.
 
Det går dagar då jag blir orolig. Man vet ju aldrig vad som kommer hända. Och drömmen gör inte saken bättre.
 
Den fick mig dock att inse hur mycket han faktiskt betyder för mig.
Jag kan inte tänka mig livet utan honom, så otroligt underbar som han är, och så mycket stöd jag får av honom. Har aldrig känt mig så älskad som jag gör nu. 
Så jag hoppas att drömmen aldrig blir sann. 
Och att jag slipper såna drömmar nu.
 
________________________________________
 
Hittade dessutom en bild från augusti 2012. Och jag kommer ihåg dagen och natten så väl. 
 
(Hanna står för den vackra bilden!)
 
Jag skulle vara nykter hela kvällen och berätta för Andreas hur jag kände för honom. Städade en bil först, så att jag slapp sitta bland folket, särskilt nykter och med mina svårigheter när det gäller sociala situationer, dessutom när killen jag var så kär i var med. Han dök upp vid bilen ibland, faktiskt. För att se hur det gick för mig. Pratade lite. Sen gick han tillbaka. 
När jag var klar så gick jag till eldplatsen och hängde med folket. De fick den briljanta idéen att vi ska dra på efterfest till en annan kompis. Och så gjorde vi så. Där tittade vi på "speciella" filmer, för att uttrycka det så... jag satt i soffan med Andreas och en kompis till. När det var dags att sova så var alla helt inställda på att skicka mig och Andreas till samma rum (alltså, seriöst, jag avgudar mina vänner för att de bestämmer åt mig när de vet att jag aldrig skulle våga säga det själv). Som om det vore självklart för alla levande varelser att vi två är ett par. Det var vi ju inte, men det fanns inga protester bland de inblandade. Vi gick upp och la oss. Först var det otroligt varmt (dock stoppade det oss inte från att kramas) och vi höll på att dö av värme, så Andreas öppnade fönstret. Sen vaknade vi runt fem på morgonen och frös arslen av oss. Redan då hade vi någon konstig "connection" när vi sov, vi vaknade samtidigt mitt i natten. Det gör vi fortfarande.
Jag kommer ihåg hans lukt, hur jag älskade att andas in den. Komma ihåg hur han luktade. Apropå det där med att berätta att jag var kär i honom, så har jag misslyckats. Men jag hade en dag till på mig. På kvällen mådde jag så himla dåligt, så jag smsade honom. Fick inget svar och tänkte då över mina känslor och om det är värt allting och så. Mitt i natten har jag kliat sönder mina handleder kommer jag ihåg. Och så grät jag. 
Halv sju vaknade jag av ett sms. Jag blev så glad, även fast det var tidigt. Jag ljög självklart och svarade att han inte alls väckte mig. Och så pratade vi hela dagen. Via sms, facebook-chatten (jag kände på mig lite att han ägnade otroligt mycket tid åt att prata med mig just den dagen, då han vanligtvis slutade svara efter tre, fyra sms, och chatten var han nästan aldrig inne på. Men nu har vi alltså pratat hela dagen) och sen sms igen när han skulle gå och titta på tv. 
Jag bestämde mig för att räkna lite matte. Glömde att ha mobilen på ljudlös så jag fick nästan en hjärtattack när jag fick ett sms av honom (ni kan tänka er, Loki från Avengers som skriker KNEEL på högsta volym). Jag läste smset flera gånger och mitt hjärta slutade inte slå. Då bestämde jag mig att nu gäller det. Det var innan midnatt, den sista dagen då jag hade chans att vinna "vadet". 
Jag kommer ihåg att jag svarade på hans sms och sen la till "Och nu när jag ändå håller på att dö, så kan jag berätta en sak" och sen något om att han kanske har listat ut det själv vid det laget. Jag skrev  "jag tror jag är kär i dig". Och så väntade jag på ett svar, som kom inte så långt efter det. Jag vågade inte kolla, men nyfikenheten vann över rädslan och jag läste. Blev så överlycklig när jag läste "Jag tror jag känner likadant." och sen några anledningar till varför och ja. Jag var så stolt över mig själv! 
Dagen efter bestämde vi oss att ses snart. Jag var så nervös, att träffa honom igen efter att jag berättade om hur jag kände. Liksom, hur skulle det kännas? Konstigt? Bra? Helt awkward? Men det gick bra, faktiskt. 
Sen dess är det ju vi två. Och jag älskar varje minut av vårt förhållande-liv. Även de dåliga stunder, då de alltid bidrar till med något positivt. 
 
Bland de finaste första stunder tillsammans finns den där vi låg i sängen, och jag sa att jag tyckte om honom otroligt mycket. Under dagen gick jag runt och undrade om man kan säga att jag faktiskt älskade honom vid det laget. Tänkte smsa Hanna dagen efter och kolla med henne. Men så kom ju den där stunden, då jag sa att jag tyckte om honom så mycket. Och sen kysste jag honom. (Jag borde tillägga att det tog oss ett tag innan vi erkände att vi var ett par, så det tog oss ett tag innan vi kysstes osv.)
Hans svar var "Jag tror faktiskt jag älskar dig."
Jag blev helt paff. Förväntade mig verkligen inte att han skulle säga det, och sen så trodde jag ju att jag hade en extra dag på mig för att gå igenom det med min bästa vän. Men Andreas var snabbare. Och jag insåg att ja, jag älskar honom. 
 
Sen dess har vi haft så många mysiga stunder tillsammans. Han är så otroligt übergullig på sitt speciella sätt bara. Så jag hoppas verkligen att den där drömmen som jag skrev om i början, aldrig blir sann. Aldrig aldrig aldrig. Aldrig någonsin. Jag hoppas att han aldrig dör i någon olycka eller så. Det skulle jag inte klara av.
 
Han är min Nörd. Störd Nörd. Han är stördast och tillsammans är vi felast.
Aldrig någonsin har jag älskat en människa så jävla mycket alltså.
Kategorier: Allmänt; | Ingen har kommenterat än bli den första!

2013-06-17
01:51:47

Den onödiga titeln som ingen någonsin läser ändå.
Klockan är snart två. De senaste nätterna har jag inte kunnat sova. Och den här natten lär ju vara bland de jävligaste.
 
På senaste tiden har jag mått otroligt dåligt, och upptäckte att jag bara var allmänt dryg mot allt och alla. Startade "bråk" för det minsta lilla och så. Nu har det väl lugnat ner sig, däremot tog svartsjukan tillfället i akt och jag kände att jag bara ville att Andreas skulle stanna hos mig och krama om mig och så. Vi fick tyvärr inget tillfälle att prata (något jag verkligen behöver just nu känner jag) varken igår eller idag, förutom den lilla stunden vid bilen innan han skulle åka. Det är de stunder som betyder så mycket, faktiskt. När han bekräftar att det är jag som är viktig för honom. Jag har blivit sårad så många gånger förr, och är alltid rädd att han ska hitta någon bättre, snyggare, smartare, coolare. Någon som inte är så tråkig som jag. 
 
Nu har jag i alla fall googlat (farligt ju, om man undrar vad det är för "fel" på en och googlar fram det...) och kollat runt på Flashback för att skratta åt folk lite. Annars har jag spenderat de senaste dagarna med att spela Skyrama, som jag inte har spelat på över ett år nu. Gått upp fyra level på en dag, så det var inte dåligt. 
 
Tänkte egentligen titta på Clockwork Orange, och började också, men sen kom alla tankar åt mig och jag kunde bara inte koncentrera mig. 
 
Av någon anledning känns det inte rätt att slänga alla mina bekymmer här på bloggen. Inte just nu. Kanske en annan gång.
Kategorier: Allmänt; | Ingen har kommenterat än bli den första!

2013-06-09
20:20:19

Förbannar världen, igen.
Just nu sitter jag och gråter. Igen.
När fan blev det så här? Jag mår inte bra alls. Men ingen vet något, ingen vet varför eller vad exakt det är som pågår i mitt huvud. Vet jag ens själv? 

Imorse vaknade jag bredvid Andreas. Det är nog det som gör mig mest glad på morgnarna. Att veta att han är här, och kan krama om mig. Det betyder sjukt mycket. Jag har aldrig varit älskad så mycket, allting var tydligen lögner i de förra förhållanden. Men nu känner jag på riktigt att han bryr sig. Hell, snart har vi varit tillsammans i tio månader. 
 
Dagens tankar har gått ut på att jag är sjukt trött på TN, sjukt trött på människor och framför allt sjukt trött på min egen familj. Varför kan inte jag ha en familj överhuvudtaget? Det vi är nu kan verkligen inte jämföras med en familj. Pappa som ignorerar en, och mamma som verkar bara se fel på en, och skrika. Luu som inte mår bra psykiskt, och Putte som är jävligt störande (för att inte nämna hans tjej...) 
 
Jag orkar inte. Jag misstänker att jag bara kommer gömma mig under täcket större delen av sommaren, och ignorera världen. Just nu vill jag typ försvinna. Inte riktigt dö, nej. Men försvinna. Från allting, och nästan alla. Andreas tar jag gärna med mig, då han verkar vara den enda som bryr sig och förstå mig på riktigt. Även fast vi ofta blir irriterade på varandra och så. Men han är min bästaste och stördaste, och tillsammans är vi felast. Så ja. 
 
 
Swell. De senaste veckorna har jag varit sjuk. Förbannat jobbigt. Och nu i helgen ägnade jag mig åt att titta på dokumentärer om seriemördare. Tycker fortfarande att Ted Bundy och Jeffrey Dahmer är de mest fascinerande någonsin. Ganska intressant att läsa om dem/titta på dokumentärer om dem faktiskt.
 
Så. Nu har jag nog skrivit av mig här. Inte för att någon bryr sig egentligen.
 
 
/ Fröken Operfekt
Kategorier: Allmänt; | Ingen har kommenterat än bli den första!

2013-06-02
17:53:21

Allting är bara för mycket just nu.
Jag orkar knappt med livet eller mig själv.
Har varit sjuk den senaste veckan och det gjorde ju inte saken bättre, känner mig bara mer värdelös än vanligt...
 
Saknar Nörd. Han har också varit sjuk så vi har träffats ovanligt lite. Det känns dock. Jag vill ju ha honom här, särskilt när båda inte mår bra. Sist han var här så lyckades jag somna, och gången innan var det samma sak. Dagen efter förbannar jag mig själv. 
 
Snart är det i alla fall sommarlov och jag är inte taggad alls. Kommer bara må dåligt om jag inte har något att göra. Pojken kommer ju jobba och då blir det inte mycket tid tillsammans heller, blä. Jag som älskar att vara med honom juuu. 
 
Idag har det varit en dålig dag. Och jag tror inte att Nörd kan komma, tyvärr. Annars skulle han ha svarat på sms redan, tror jag. Det skulle iaf rädda min dag, om jag kunde träffa honom. 
 
För övrigt så hoppas jag att det åskar idag igen! 
Kategorier: Allmänt; | Ingen har kommenterat än bli den första!