2013-06-17
23:56:15
Drömmar som sårar.
Vaknade gråtande. Men var glad att allt bara var en dröm.
Jag drömde om att jag var hemma, och någon sa att Andreas dog i en bilolycka. Men varför skulle inte jag få veta, jag som är hans flickvän?
Bestämde mig för att låta bli att tro på personen och istället smsade Andreas. Fick inget svar. Började bli orolig, och berättade för mamma. Då sa mamma att det säkert skulle stå någonstans, och att någon skulle höra av sig. Men snäll som hon var gick hon med mig till alla kyrkor här för att kolla upp om de begravde någon på senaste tiden, och vi kom in under en begravning för att kolla. Dock var det inte Andreas. Ju fler kyrkor vi besökte där de berättade att de inte har begravt någon Andreas, desto mer hopp kände jag. Någon jävlades ju bara, Andreas skulle aldrig lämna mig, och bara dö i en bilolycka.
När jag var på väg tillbaka från kyrkan kom Tillstein springande mot mig. Hon hade med sig ett flertal kort. Från Andreas begravning, hon fick dem av hans föräldrar. Och jag kunde inte tro det.
Jag var så ledsen, och bara grät.
Nu var han borta. Mitt livs största kärlek fanns inte längre. Och jag fick ingen chans att säga hejdå, eller ens vara med på begravningen.
Jag satt med Tillstein som försökte lugna ner mig, och vi pratade om hur dumt livet egentligen är, nu när Andreas bestämde sig för att "leva livet" så dör han.
När jag var på väg tillbaka från kyrkan kom Tillstein springande mot mig. Hon hade med sig ett flertal kort. Från Andreas begravning, hon fick dem av hans föräldrar. Och jag kunde inte tro det.
Jag var så ledsen, och bara grät.
Nu var han borta. Mitt livs största kärlek fanns inte längre. Och jag fick ingen chans att säga hejdå, eller ens vara med på begravningen.
Jag satt med Tillstein som försökte lugna ner mig, och vi pratade om hur dumt livet egentligen är, nu när Andreas bestämde sig för att "leva livet" så dör han.
Det går inte beskriva den ensamhet och tomhet jag kände i drömmen. Något stort i mitt liv försvann. Borta, för evigt.
Jag som har så svårt med att folk dör nuförtiden också. Och min Andreas, av alla.
Jag vaknade och grät, jag grät i sömnen. Jag grät när jag än tänkte på drömmen. Till och med nu.
Det går dagar då jag blir orolig. Man vet ju aldrig vad som kommer hända. Och drömmen gör inte saken bättre.
Den fick mig dock att inse hur mycket han faktiskt betyder för mig.
Jag kan inte tänka mig livet utan honom, så otroligt underbar som han är, och så mycket stöd jag får av honom. Har aldrig känt mig så älskad som jag gör nu.
Så jag hoppas att drömmen aldrig blir sann.
Och att jag slipper såna drömmar nu.
Och att jag slipper såna drömmar nu.
________________________________________
Hittade dessutom en bild från augusti 2012. Och jag kommer ihåg dagen och natten så väl.
(Hanna står för den vackra bilden!)
Jag skulle vara nykter hela kvällen och berätta för Andreas hur jag kände för honom. Städade en bil först, så att jag slapp sitta bland folket, särskilt nykter och med mina svårigheter när det gäller sociala situationer, dessutom när killen jag var så kär i var med. Han dök upp vid bilen ibland, faktiskt. För att se hur det gick för mig. Pratade lite. Sen gick han tillbaka.
När jag var klar så gick jag till eldplatsen och hängde med folket. De fick den briljanta idéen att vi ska dra på efterfest till en annan kompis. Och så gjorde vi så. Där tittade vi på "speciella" filmer, för att uttrycka det så... jag satt i soffan med Andreas och en kompis till. När det var dags att sova så var alla helt inställda på att skicka mig och Andreas till samma rum (alltså, seriöst, jag avgudar mina vänner för att de bestämmer åt mig när de vet att jag aldrig skulle våga säga det själv). Som om det vore självklart för alla levande varelser att vi två är ett par. Det var vi ju inte, men det fanns inga protester bland de inblandade. Vi gick upp och la oss. Först var det otroligt varmt (dock stoppade det oss inte från att kramas) och vi höll på att dö av värme, så Andreas öppnade fönstret. Sen vaknade vi runt fem på morgonen och frös arslen av oss. Redan då hade vi någon konstig "connection" när vi sov, vi vaknade samtidigt mitt i natten. Det gör vi fortfarande.
När jag var klar så gick jag till eldplatsen och hängde med folket. De fick den briljanta idéen att vi ska dra på efterfest till en annan kompis. Och så gjorde vi så. Där tittade vi på "speciella" filmer, för att uttrycka det så... jag satt i soffan med Andreas och en kompis till. När det var dags att sova så var alla helt inställda på att skicka mig och Andreas till samma rum (alltså, seriöst, jag avgudar mina vänner för att de bestämmer åt mig när de vet att jag aldrig skulle våga säga det själv). Som om det vore självklart för alla levande varelser att vi två är ett par. Det var vi ju inte, men det fanns inga protester bland de inblandade. Vi gick upp och la oss. Först var det otroligt varmt (dock stoppade det oss inte från att kramas) och vi höll på att dö av värme, så Andreas öppnade fönstret. Sen vaknade vi runt fem på morgonen och frös arslen av oss. Redan då hade vi någon konstig "connection" när vi sov, vi vaknade samtidigt mitt i natten. Det gör vi fortfarande.
Jag kommer ihåg hans lukt, hur jag älskade att andas in den. Komma ihåg hur han luktade. Apropå det där med att berätta att jag var kär i honom, så har jag misslyckats. Men jag hade en dag till på mig. På kvällen mådde jag så himla dåligt, så jag smsade honom. Fick inget svar och tänkte då över mina känslor och om det är värt allting och så. Mitt i natten har jag kliat sönder mina handleder kommer jag ihåg. Och så grät jag.
Halv sju vaknade jag av ett sms. Jag blev så glad, även fast det var tidigt. Jag ljög självklart och svarade att han inte alls väckte mig. Och så pratade vi hela dagen. Via sms, facebook-chatten (jag kände på mig lite att han ägnade otroligt mycket tid åt att prata med mig just den dagen, då han vanligtvis slutade svara efter tre, fyra sms, och chatten var han nästan aldrig inne på. Men nu har vi alltså pratat hela dagen) och sen sms igen när han skulle gå och titta på tv.
Jag bestämde mig för att räkna lite matte. Glömde att ha mobilen på ljudlös så jag fick nästan en hjärtattack när jag fick ett sms av honom (ni kan tänka er, Loki från Avengers som skriker KNEEL på högsta volym). Jag läste smset flera gånger och mitt hjärta slutade inte slå. Då bestämde jag mig att nu gäller det. Det var innan midnatt, den sista dagen då jag hade chans att vinna "vadet".
Jag kommer ihåg att jag svarade på hans sms och sen la till "Och nu när jag ändå håller på att dö, så kan jag berätta en sak" och sen något om att han kanske har listat ut det själv vid det laget. Jag skrev "jag tror jag är kär i dig". Och så väntade jag på ett svar, som kom inte så långt efter det. Jag vågade inte kolla, men nyfikenheten vann över rädslan och jag läste. Blev så överlycklig när jag läste "Jag tror jag känner likadant." och sen några anledningar till varför och ja. Jag var så stolt över mig själv!
Dagen efter bestämde vi oss att ses snart. Jag var så nervös, att träffa honom igen efter att jag berättade om hur jag kände. Liksom, hur skulle det kännas? Konstigt? Bra? Helt awkward? Men det gick bra, faktiskt.
Dagen efter bestämde vi oss att ses snart. Jag var så nervös, att träffa honom igen efter att jag berättade om hur jag kände. Liksom, hur skulle det kännas? Konstigt? Bra? Helt awkward? Men det gick bra, faktiskt.
Sen dess är det ju vi två. Och jag älskar varje minut av vårt förhållande-liv. Även de dåliga stunder, då de alltid bidrar till med något positivt.
Bland de finaste första stunder tillsammans finns den där vi låg i sängen, och jag sa att jag tyckte om honom otroligt mycket. Under dagen gick jag runt och undrade om man kan säga att jag faktiskt älskade honom vid det laget. Tänkte smsa Hanna dagen efter och kolla med henne. Men så kom ju den där stunden, då jag sa att jag tyckte om honom så mycket. Och sen kysste jag honom. (Jag borde tillägga att det tog oss ett tag innan vi erkände att vi var ett par, så det tog oss ett tag innan vi kysstes osv.)
Hans svar var "Jag tror faktiskt jag älskar dig."
Jag blev helt paff. Förväntade mig verkligen inte att han skulle säga det, och sen så trodde jag ju att jag hade en extra dag på mig för att gå igenom det med min bästa vän. Men Andreas var snabbare. Och jag insåg att ja, jag älskar honom.
Hans svar var "Jag tror faktiskt jag älskar dig."
Jag blev helt paff. Förväntade mig verkligen inte att han skulle säga det, och sen så trodde jag ju att jag hade en extra dag på mig för att gå igenom det med min bästa vän. Men Andreas var snabbare. Och jag insåg att ja, jag älskar honom.
Sen dess har vi haft så många mysiga stunder tillsammans. Han är så otroligt übergullig på sitt speciella sätt bara. Så jag hoppas verkligen att den där drömmen som jag skrev om i början, aldrig blir sann. Aldrig aldrig aldrig. Aldrig någonsin. Jag hoppas att han aldrig dör i någon olycka eller så. Det skulle jag inte klara av.
Han är min Nörd. Störd Nörd. Han är stördast och tillsammans är vi felast.
Aldrig någonsin har jag älskat en människa så jävla mycket alltså.
Kommentera inlägget här:
