whenthesilencetakescontrol.blogg.se

Just nu sitter jag och gråter. Igen.

När fan blev det så här? Jag mår inte bra alls. Men ingen vet något, ingen vet varför eller vad exakt det är som pågår i mitt huvud. Vet jag ens själv? 

Imorse vaknade jag bredvid Andreas. Det är nog det som gör mig mest glad på morgnarna. Att veta att han är här, och kan krama om mig. Det betyder sjukt mycket. Jag har aldrig varit älskad så mycket, allting var tydligen lögner i de förra förhållanden. Men nu känner jag på riktigt att han bryr sig. Hell, snart har vi varit tillsammans i tio månader. 

 

Dagens tankar har gått ut på att jag är sjukt trött på TN, sjukt trött på människor och framför allt sjukt trött på min egen familj. Varför kan inte jag ha en familj överhuvudtaget? Det vi är nu kan verkligen inte jämföras med en familj. Pappa som ignorerar en, och mamma som verkar bara se fel på en, och skrika. Luu som inte mår bra psykiskt, och Putte som är jävligt störande (för att inte nämna hans tjej...) 

 

Jag orkar inte. Jag misstänker att jag bara kommer gömma mig under täcket större delen av sommaren, och ignorera världen. Just nu vill jag typ försvinna. Inte riktigt dö, nej. Men försvinna. Från allting, och nästan alla. Andreas tar jag gärna med mig, då han verkar vara den enda som bryr sig och förstå mig på riktigt. Även fast vi ofta blir irriterade på varandra och så. Men han är min bästaste och stördaste, och tillsammans är vi felast. Så ja. 

 

 

Swell. De senaste veckorna har jag varit sjuk. Förbannat jobbigt. Och nu i helgen ägnade jag mig åt att titta på dokumentärer om seriemördare. Tycker fortfarande att Ted Bundy och Jeffrey Dahmer är de mest fascinerande någonsin. Ganska intressant att läsa om dem/titta på dokumentärer om dem faktiskt.

 

Så. Nu har jag nog skrivit av mig här. Inte för att någon bryr sig egentligen.

 

 

/ Fröken Operfekt