2013-04-12
20:22:28
Surreal with redemption. Tear apart your grip on faith. When, the silence takes control.
Hej en hel veckas illamående... hej ansiktssmärtor. Hej yrsel. Hej utanför-känslor. Hur länge har vi varit vänner?
Jag hade världens mest irriterande febrig mardrömsliknande dröm. Flera faktiskt.
Vad ska jag göra med mitt liv? Jag kan ju inte någonting längre. Och så är livet begränsat numera.
Mitt liv stör mig. Människor stör mig. Varför ska alla fråga mig om varför Lucas har ärr eller varför storebrorsan fortfarande bor hemma? Varför ska alla fråga just mig varför vi alla bor i en liten lägenhet? Varför ska alla alltid fråga mig om varför det är si eller så med min familj? Kan inte de gå och fråga personerna själva? Vågar de inte? Är jag för snäll kanske? På det hela säger alla hur jag ska leva mitt liv.
Jag orkar inte längre. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Helst vill jag ligga i sängen och lyssna på Hans Zimmer dagarna i ända. Ingen bryr sig ändå om hur jag mår. Ingen här hemma och ingen vän. Möjligtvis Hanna... men oftast får jag bara ett hjärta tillbaka.
Varför är jag så stressad hela tiden dessutom?
Kan man pausa livet? Jag vill. Verkligen.
Snart är jag 20 och har inte kommit någonstans här i livet. Hur kommer nästa tjugo år se ut då? Antagligen precis likadant.
Jag hade världens mest irriterande febrig mardrömsliknande dröm. Flera faktiskt.
Vad ska jag göra med mitt liv? Jag kan ju inte någonting längre. Och så är livet begränsat numera.
Mitt liv stör mig. Människor stör mig. Varför ska alla fråga mig om varför Lucas har ärr eller varför storebrorsan fortfarande bor hemma? Varför ska alla fråga just mig varför vi alla bor i en liten lägenhet? Varför ska alla alltid fråga mig om varför det är si eller så med min familj? Kan inte de gå och fråga personerna själva? Vågar de inte? Är jag för snäll kanske? På det hela säger alla hur jag ska leva mitt liv.
Jag orkar inte längre. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Helst vill jag ligga i sängen och lyssna på Hans Zimmer dagarna i ända. Ingen bryr sig ändå om hur jag mår. Ingen här hemma och ingen vän. Möjligtvis Hanna... men oftast får jag bara ett hjärta tillbaka.
Varför är jag så stressad hela tiden dessutom?
Kan man pausa livet? Jag vill. Verkligen.
Snart är jag 20 och har inte kommit någonstans här i livet. Hur kommer nästa tjugo år se ut då? Antagligen precis likadant.
Social distortion, a result of reality
Mental abortion, no holding on to what you see
All love is empty, just got to hold it in your hands
Perverted actions, just living up to my demands ~
All love is empty, just got to hold it in your hands
Perverted actions, just living up to my demands ~
De senaste dagarna har jag varit vän med vodkadrinkar igen. Andreas kunde inte vara här. Faster däremot har hälsat på nu och kommer nog igen under sommaren (det hoppas jag att hon gör!)
För övrigt så mår jag skit helt enkelt. Och ingen jävel bryr sig. Inte någonstans. Alla bara snor mina vänner.
Jag kan ju leva utan dem tydligen verkar det som? Eller snarare så känns det som att de vill att jag klarar mig utan dem. Sure sure.
Jag orkar inte.
Kommentera inlägget här:
