whenthesilencetakescontrol.blogg.se

Jag är så trött just nu att jag sitter här och tänker på hur kär jag är. Jag orkar inte. Har aldrig varit så jävla kär i någon. Aldrig älskat någon så mycket. Man tror att man älskar någon, sen älskar inte den personen en tillbaka och man blir förkrossad. Sen hittar man den där personen som man älskar på riktigt. Som får en att känna sig trygg, snygg, underbar, bäst i världen och allt. Som ger massvis med positiv energi och bara får en att tycka om sig själv. 

 

Det var så sjukt allt det där förra året. Jag var så bestämd att inte bli kär, efter att jag har blivit dumpad (via facebook, utan någon anledning... vuxenpoäng...*host*) att jag ignorerade det faktum att jag blev kär, i flera månader så där. Men jag kunde inte låta bli att känna av det varje gång han var i närheten, att jag dras till honom. Att jag vill sitta bredvid honom, att jag vill att han ska titta på mig. Jag kommer knappt ihåg första gången jag fick en kram, då jag var onykter vid det tillfället. Jag drack för att kunna prata med honom. Varje gång vid dammen han skulle vara med var jag onykter. Bara för att kunna prata när han var omkring. 

Första gången jag blev tvingad att vara nykter hela kvällen, valde jag att städa en kompis bil, som stod på parkeringen, så jag var inte så mycket med. Till och från kom det någon och kollade hur det var med mig, om jag lever, hur det går, ibland var det han, ibland var det någon annan. Senare, när jag blev klar, bestämde de sig för att åka på efterfest hos en annan kompis. Jag hamnade i soffan bredvid honom. Har såna fina vänner, som efter ett tag fattade vad som pågick, att de alltid försökte knuffa mig lite längre fram mot mitt "mål" (eller vad man ska kalla det för). Vi skulle sova över också. Jag fick dela sängen med Andreas, helt nykter och allt. Jag kommer ihåg hur jag tyckte om när han kramade om mig när vi skulle sova. Hur jag tyckte om hans lukt och hur han berättade om random saker. Det kändes fint att ha någon som kramade om mig, jag kände mig så trygg. 

 

Dagen efter det berättade jag (vuxenpoäng, host, via sms) att jag var kär i honom.

- Jag tror jag är kär i dig.

Skrev lite mer också, men avslutade smset med just det. Efter några minuter fick jag ett svar, som jag både ville och inte ville se. Men jag kunde inte låta bli, nyfikenheten höll på att äta upp mig. Förutom att han började med ett egoistiskt "Jag förstår precis, vem skulle inte bli det!" som fick mig att le, så var jag rädd för vad jag skulle få se. Jag läste vidare om att när vi sov över hos kompisen, så tänkte han mycket på det. Att jag var den underbaraste och coolaste tjejen han kände. Och sen kom det.

 

- Jag tror jag känner likadant.

 

Det där fåniga leendet jag fick på läpparna. Jag kunde inte låta bli att vara så jävla glad. Efter att ha plågats med mina tankar har jag äntligen fått det bekräftat. Och från den dagen har vi varit tillsammans. Det är så sjukt och ofattbart bara. På lördag blir det nio månader. Tiden har gått så fort, han har funnits där för mig när jag fick TN, när Luu hamnade på psyk, när vi skulle flytta, när allt var jobbigt och så. 

Och han finns fortfarande. 

 

Han är för underbar för att vara sann ibland.