whenthesilencetakescontrol.blogg.se

Igår skrev jag "men det är bara att överleva morgondagen" för att försöka tänka på bättre saker - som just onsdagen, som verkade så skön innan den kom. 
Och sen så vaknade jag. Så mycket ont i ansiktet har jag inte haft på väldigt länge. Jag tror faktiskt att sist var det då jag åkte till akuten pga det, och då försökte de lista ut vad det var. Den dagen och kvällen kommer jag verkligen inte glömma, och all smärta. Det enda jag fick i mig under hela dagen var lite sallad från Willy:s, när jag var på väg hem runt nio på kvällen, efter att ha suttit på akuten i några timmar. 

Jag kan inte svälja eller blinka utan att det gör ont. Att röra vid ansiktet, tugga, eller prata kommer inte ens på tal. Eller jo, om jag vill bryta ihop av smärta dvs. Jag orkar inte. Och det värsta är att jag inte vet vad det var som framkallade smärtattacken. Vanligtvis vet jag det, men nu har jag bara somnat, och inte slagit mig under dagen eller så. Jag kanske sov på den sidan, ja, men då är inte smärtan lika jobbig. Fast jag tvivlar på att jag sov på den sidan, jag vände mig åt andra sidan där Andreas sov tidigare (typ, trygghetskänsla, eller nåt) och varje gång som jag vaknade under natten, så vaknade jag ju på "rätt" sida. Inte lätt när det är svårt.

 

Försöker få i mig lite kaffe, men det går jävligt segt. Jag vill absolut inte stanna hemma idag. Vill inte ens tänka tanken! Det här skolåret är det JAG som bestämmer, inte MIN SJUKDOM. Så är det bara. Om jag klarar av det eller inte, det får tiden avgöra. Jag har då i alla fall försökt.

 

 

Just nu är jag förbannad ledsen och arg. Jag ska inte behöva ha så jävla ont. Känns som att någon har sparkat mig i ansiktet flera gånger, och gått nöjd härifrån. Och här sitter jag med smärta.

 

Visst. Vissa kanske tror att jag gnäller, för att "alla har ju ont någon gång". Men inte den sortens smärta. Ingenting kan ens jämföras med hur ont jag har. Så låt bli, bara.