whenthesilencetakescontrol.blogg.se

Som rubriken lyder, jag befinner mig mitt i kaoset. 
Igår kväll fick jag vidriga biverkningar av min medicin. Är det verkligen så att för att slippa en sak så måste man offra något annat? S'well. Biverkningarna sitter i, fortfarande, så idag stannade jag hemma. Inte roligt att gå runt som en förvirrad liten unge som har druckit för mycket. Kan knappt titta runt utan att känna att jag kommer svimma snart.

 

Anyway.

Igår kväll, när jag väl bestämde mig för att sova tidigt så undrade min pojke om jag skulle gå och lägga mig. Jag halvsov redan och undrade varför han undrade. Det visade sig visst att han tänkte komma hit och ge mig en kram.

Den där kramen förvandlades visst till fyra timmar tillsammans, och massa prat. Det var verkligen jättesnällt och gulligt av honom.

Framför allt att vi har pratat. Pratat om lite jobbiga saker.

Den jobbigaste saken nu är nog att mamma tänkte flytta. Och jag säger "Gör det!". Jag vill att hon flyttar, typ startar om på nytt, när allting här är bara... tja, skit. Men jag vill stanna. Jag vill gå klart skolan här, nu när jag äntligen har kommit igång, nu när jag trivs med folk i min klass. Sen så har jag ju Andreas. Han om någon är en av de viktigaste personer i mitt liv.

Mamma och hennes kille tänkte hjälpa mig självklart.

Så jag och Nörd pratade mest om det. För att jag är så rädd att jag kommer behöva flytta fast jag inte vill, men inte kommer ha något val och så. 

Innan han åkte hem runt kl 2 så sa han att han verkligen inte vill att jag flyttar. Jag vet inte om det var för att jag var trött och halvhög på mediciner, eller vad, men jag tyckte i alla fall att det var så, jag vet inte, gulligt? På nåt sätt iaf.

 

 

Helt ärligt nu så orkar jag inte med någonting. Men jag har ingen att prata med om det just nu. 

Det är som om ingen bryr sig. 

Jag antar att ingen bryr sig och så är det bara.