whenthesilencetakescontrol.blogg.se

Det är hemskt men det är så det är just nu. Ännu ett återfall, misstänker jag. Jag vill verkligen inte hamna där igen. Men det känns lite som att jag redan är där. Mina tankar låter mig inte vara ifred, det är bara så mycket skit som jag har gått igenom här i livet som jag aldrig fick bearbeta, eller vad man ska säga. Så mycket skit som jag bara vill få bort ur skallen. Vissa saker har jag lyckats förtränga, och andra sitter kvar. Och det vackra monstret vid steget sitter och väntar tills jag mår bra och är nöjd med livet, för att attackera och dra mig neråt igen. Om och om. Men det är nog meningen att jag ska kämpa, oavsett om döden känns som en utväg eller inte. Jag är ju rädd för att dö numera. 

 

Det enda jag kan göra är att försvinna ett tag för att sen komma tillbaka. Försvinna rent mentalt alltså. Vara en tråkig och oåtkomlig människa. Som tur är så har jag en person, eller rättare sagt, en personlighet att gå till. Sten. Han får inte försvinna bara för att Alice gör det. Annars har jag alltid Francis. Han har visat sig mer och mer nu igen. Det är ett tecken. Alltid ett dåligt tecken.

 

Natten blir lång.